"När Faxe jobbar har han ett uppdrag och är väldigt koncentrerad på det. Stör du honom stör du ju vårt samarbete", förklarar Lena, som förvånas över hur ofta folk klappar hunden utan att fråga först.
I två år har de kamperat ihop, och har blivit ett oskiljaktigt par, bästa vänner och tajta arbetspartners. Lena Söderlund och hennes ledarhund, labradoren Faxe, är så gott som alltid tillsammans.
– Han betyder allt för mig, i dag skulle jag inte klara mig utan honom.
– Jag behöver oftast inte tänka på att lämna honom hemma, han kan som tur är vara med mig på jobbet och nästan överallt. Att jag och min vita käpp tar oss ned på stan utan Faxe funkar nästan inte längre.
Lena Söderlund har en ärftlig ögonsjukdom som gradvis försämrat hennes syn sedan 30-årsåldern. I dag vid 59 är hon nattblind och har ett väldigt suddigt tunnelseende. Sjukdomen är individuell men grav synskada eller blindhet är vad som väntar.
När Faxe bär sin vita sele, med skylten "Stör ej ledarhunden", så är det just det som gäller. Då jobbar han, och hur lockande det än är att gå fram och klappa och prata berömmande med honom så är det precis det du inte ska göra. Vill du ta kontakt, prata med hundföraren.
– När Faxe jobbar har han ett uppdrag och är väldigt koncentrerad på det. Stör du honom stör du ju vårt samarbete och det blir inte bra. Men det händer ändå att folk kommer fram för att klappa honom, eller till och med ger honom hundgodis de har i fickan, utan att säga nåt eller fråga mig. Jag slutar aldrig förvånas över människor. Men ska jag tillägga, de allra flesta visar oss respekt.
Bara för att bevisa motsatsen kommer såväl en mopedist som en cyklist och ett par gångtrafikanter emot oss på grusgången där vi står i Rothoffsparken. Alla tränger sig förbi Lena och Faxe utan speciellt stort hänsynstagande.
Faxe har blivit ett viktigt arbetsredskap för synskadade Lena Söderlund. De går dagliga långpromenader runt Eskilstuna och Faxe lystrar till Lenas kommandon om "kant", "stolpe", "höger" och "vänster".
Och just detta med avstånd är lite extra trixigt för en ledarhund i coronatider. Hunden vet ju inte att vi bör hålla två meters avstånd till varandra, den är tränad att väja för hinder.
– För mig är det väldigt svårt att veta hur långt avstånd jag håller till andra. Kanske ställer jag mig för nära i affären. Eller sätter mig tokigt på bussen. Jag är beroende av att omgivningen tänker efter och håller avståndet åt mig. Och det funkar rätt bra. Vissa tycker att vi tar för mycket plats.
Kommunikation, i butik, i kön eller utomhus är toppen, menar Lena.
– Vissa hojtar när de närmar sig men de flesta är helt tysta och smyger förbi. Man behöver nödvändigtvis inte säga något, men harkla dig åtminstone så jag vet att du är där.
Ledarhunden Faxe är specialtränad att undvika hinder av olika slag och att hitta stolpar och kanter åt sin förare. Men inte att hjälpa henne hålla lagom avstånd till människor på bussen och i kön.
Framför allt hundägare får gärna ge sig tillkänna. Lena får närmast en hjärtinfarkt varje gång en främmande hund plötsligt skäller till alldeles nära. Faxe är tränad till att inte bry sig om andra hundar. Men ibland går det fort och Lena uppfattar situationen för sent.
Mat försöker hon handla på egen hand så gott det går, vilket är lite extra knepigt i coronatider.
– Snart fixar jag det inte själv, det går på envishet nu. Men jag tar hjälp av personalen så mycket jag kan. Jag behöver ju ta i allt och känna på varorna, det känns lite läskigt med smittspridningen. Men min egen handhygien har jag alltid varit noga med, speciell sedan jag fick hunden.
Efter ett arbetspass ute är Faxe trött och lite okoncentrerad. Men alltid villig till lek och kramar. Faxe behöver din hjälp med att hålla avståndet så inte matte Lena utsätts för smittorisk.
Medan Faxe sitter bredvid och väntar när Lena pratar är han avslappnad, men uppmärksam på allt som händer runt omkring. Och det går väldigt snabbt när han dyker ner på marken och nappar åt sig en pinne att tugga på. Eller äta upp snarare. Matte må vara synskadad men när Faxe mumsar på nåt han hittar är hon snabb att ingripa.
– Han är ju labrador, finns ingenting han inte äter...