5 månader gamla Theodor kom när paret "sket i att försöka". "Theodor är ingen ersättare. Han är sin egen."
– En av barnmorskorna sa att Oliver såg ut att ha min näsa. Det var jättefint men jag kunde inte ta in det.
Marlene Lundgren, 31, och maken Cristian Ramirez, 38, är nyinflyttade i Mesta – "att packa upp med en bebis är ingen lek" – men Theodors lilla pariserhjul, som han ivrigt snurrar på medan mamma förflyttar sig bakåt i tiden, kom snabbt fram ut kartongerna.
– Theodor är fem månader. När han blir tillräckligt stor för att förstå kommer vi att berätta om Oliver.
Tisdagen den 15 december 2020 var Marlene, som tidigare fått flera missfall, i vecka 27. Så när som på en liten förkylning hade hon mått bra under hela graviditeten. Men plötsligt var det alltför lugnt i magen.
– Han brukade röra mer på sig, säger hon och berättar att färden till Mälarsjukhuset slutade hos specialister som konstaterade akut blodbrist och vätska runt hjärta och lever.
Paret skickades till Karolinska för blodtransfusion.
– Överläkaren sa att det var i grevens tid: 'Hade ni kommit någon dag senare hade han inte överlevt'.
De lämnade Solna med beskedet att man misstänkte parvovirus som i detta fall kunde vara livshotande. Men snart dök det efterlängtade sprattlet i magen upp och paret var fast förvissade om att behålla lugnet. Den 19:e hade Marlene en dålig känsla och de åkte in till Mälarsjukhuset. Historien upprepades, men nu skickades de akut till Karolinska och ställdes inför tre alternativ: Ta ut barnet, blodtransfusion eller att inte göra någonting.
– Vad ska vi välja? Ska vi välja? Blir det då vårt fel om han går bort?
Den 21 december vaknade Marlene av att hon grät.
– Jag kände att fan, nu har jag inget hopp kvar. Ultraljudet visade att Olivers hjärta slutat slå. Han gjorde valet åt oss.
De fick bege sig till förlossningen på Mälarsjukhuset för igångsättning. Cristians syster är barnmorska och förklarade vad som väntade. Tidigt på julaftons morgon föddes Oliver. Han vägde 1248 gram och var 38 centimeter lång.
– När de la honom på bröstkorgen blev det så verkligt – vår son har dött. Han var uppsvullen och blåaktig, det var ledsamt att se hur han måste ha kämpat där inne.
Personalen tog hand- och fotavtryck medan en fotograf såg till att det skulle finnas bilder den dagen paret är redo att titta på dem.
Nästkommande timmar innebar ytterligare en prövning då Marlene opererades.
– De skulle ta bort moderkakan och det var illa, jag förlorade mycket blod. Skulle min man behöva planera två begravningar?
– Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara satt och stirrade på Oliver, säger Cristian som precis kommit innanför dörren.
När Marlene kom tillbaka till rummet fick de besök av sina föräldrar som hade med sig julmat. Sedan tittade paret på Kalle på datorn.
– Vi firade jul och Oliver låg i en liten babysäng bredvid och kyldes ner. Allt var så jävla märkligt.
När Oliver Ramirez Lungren föddes den 24 december 2020 hade han redan dött i magen. För mamma Marlene och pappa Cristian kommer julafton aldrig mer att bli detsamma.
På annandag jul lämnade de sjukhuset. Båda berättar att det blev bemötta med respekt och professionalitet.
– Vi ville inte att de skulle lägga huvudet på sned. Dagen därpå fick vi komma tillbaka, då hade svullnaden gått ner och han var så liten. Vi la personliga saker i kistan, som ett armband jag haft under graviditeten och tänkt ge honom när han föddes. Och tulpaner från min mamma. Sedan skruvade vi igen locket och sa hej då.
Att synliggöra personalens arbete var en av anledningarna till att de nyligen valde att vara öppna med sina erfarenheter när Förlossningen hade en temavecka kring dödfödda barn på Instagram.
– Vi är ganska privata av oss men om det hjälper någon annan berättar vi gärna.
Initiativet till temaveckan kom från barnmorskor och undersköterskor på avdelningen. Det berättar Katarina Nilsson, vårdenhetschef på Förlossningen.
– Vi vill skapa trygghet och det gör man genom information och kunskap. De som får ett dödfött barn är lika mycket föräldrar som de som går hem med ett levande barn. Och man är inte ensam, det finns stöd och hjälp att få, säger hon och får medhåll av Louise Hildenborg, vårdenhetschef på Kvinnoavdelningen.
Hon betonar vikten av att våga prata om ett ämne som väcker mycket känslor.
– Ibland möter vi även anhöriga där vi guidar och stöttar. Det är okej att till exempel säga 'vilken fin flicka du har fått'. För de har de ju.
'Fint att änglarna får synas de också'. Så lyder en av kommentarerna i inlägget om Oliver.
– Det fick jag lära mig, det heter att man har ett änglabarn, säger Marlene.
Använder ni det uttrycket?
– Nej, han heter Oliver och var vårt barn, säger hon och kommer in på nära och käras hundraprocentiga stöttning.
När det gäller reaktioner från omgivningen sticker en fråga ut.
– 'Vad heter han?' Det är fint, jag tycker inte att man ska smussla. Hellre att man frågar än att försöka låtsas som om allt är som vanligt. Ett 'jag finns här om du vill prata' räcker långt.
Annars pratade, pratade och pratade paret sig igenom den omedelbara sorgen. Och då mest med varandra. Marlene gick även i terapi en tid.
– Vid begravningen fick jag mitt avslut, konstaterar Cristian.
I dag är Olivers namn ett av många som är ingraverade på guldfärgade metallöv i askgravlunden på S:t Eskils kyrkogård. När familjen beger sig dit för fotografering lyser löven på intilliggande träd, de som inte är av smide, ikapp med Olivers i kvällssolen.
– När jag går hit brukar jag berätta om hans lillebror. Och vår lilla hund, säger Cristian.
– Mitt spiritualistiska sätt att tänka är att jag går vidare med Oliver i mitt hjärta. Cristian gillar mer att ha en plats att gå till. Men han är med oss, oavsett.
"Låt oss få sörja, låt oss få prata. Det var så vi kunde komma vidare. För det måste ut."
Dvärgschnauzern Lingon blev en del av familjen kort efter Olivers födsel. Då lovade paret varandra att sluta skjuta upp saker.
– Lingon blev som en terapihund, vi hade så mycket kärlek att ge och hon gav samma sak tillbaka.
Lingon blev något av en terapivovve. "Vi hade så mycket kärlek att ge och hon gav samma sak tillbaka."
Men det skulle inte ta lång tid innan familjen utökades ytterligare. På sin födelsedag i september tog Marlene ett graviditetstest.
– När vi sket i att försöka kom Theodor. Jag gick på täta kontroller, de hade koll på oss. Men jag hade förlossningsrädsla och ville ha kejsarsnitt på grund av historiken, säger hon och uttrycker tacksamhet för hur bra allt gick.
– Theodor är ingen ersättare. Han är sin egen.
Förr kände Marlene sig förväntansfull så här års. Hon är egentligen en julälskare.
– Förra året var det konstigt att sätta upp pynt. Julafton är ju Olivers födelsedag. Vi har bestämt att alltid börja dagen med att åka till graven. Men sådär glädjefylld och sprudlande kommer julen aldrig mer att bli.