Fotograf och visuell kommunikatör – Mia Wistrands kreativa skapande kretsar kring naturkraft.
Naturen och dess magi har varit en följeslagare sedan barnsben. Mia Wistrand var nio år när hon funderade på att skapa en stig med tomtar och troll så att andra barn också fick uppleva det hon kände. I dag får kreativiteten utlopp genom kameralinsen men viljan att gestalta naturkraft är densamma.
– Jag älskar magin och hur allt hänger ihop. Väsen och folktro är vårt ursprung, det är viktigt att veta sin historia.
Fyra års arbete har mynnat ut i utställningen Svenska väsen på Wäsby Magasin. Som den visuella kommunikatör hon är har inget lämnats åt slumpen. Iscensatt fotografi, drömsk musik och målande texter förflyttar svensk folktro och nordisk mytologi genom tid och rum. Gedigen research ligger bakom gestaltningen där nära och kära agerat framför kameran.
– Jag har läst kilometervis med fakta. Men tolkningarna är mina och ibland går olika väsen in i varandra, det finns inget rätt och fel. Man skulle kunna gå crazy med outfits och smycken. Men om man är ett väsen, har man det då? Jag vill fokusera på känslan, de flesta har bara tyger.
Mia Wistrand har även arbetat som bildlärare och några tidigare elever, förlåt huldror, virvlar runt i vitt.
– Huldran är ett slags skogsrå, de bodde i grupp och lockade män till kärlek i skepnad av en vacker jungfru.
Förföriskt vacka men med vilka avsikter? Huldror byter skepnad och lockar män till kärlek där de förlorar vettet.
Känslan påminner om bilderna på älvor, naturväsen som med tiden porträtterats som kvinnor.
– Umgänge mellan älvor och människor kunde leda till rättsfall, säger hon och hänvisar till ett fall från 1656.
Goda varelser som dansar över ängar? Bilden av älvor stämmer inte. "Älvornas främsta roll är som sjukdomsalstrare", säger fotografen Mia Wistrand.
Apropå faror – vid källrået utfärdas en varning.
– Stanna inte och spegla dig för länge, om källrået ser dig kan den ta din ande.
Om du offrar till Källrået ger hon källan läkande kraft. Men spegla dig inte för länge – då kan din ande tas ifrån dig.
Tomten är tomtens rå – han är barsk, sträng och gammalmodig. Här gestaltad av Mia Wistrands pappa. "Han ser lite ut som en tomte med sitt skägg. Folk brukar heja extra glatt på honom i juletid.
Näcken och tomten undantaget fokuserar hon på kvinnliga väsen. Och det är knappast en slump.
– Vid kristendomens intåg blev kvinnan underordnad. Kvinnliga väsen, som tidigare varit något väldigt fint, gjordes till något fult. Tidigare dyrkade vi gudinnor, det heter Moder jord för att det är kvinnor som föder och skapar liv. Kvinnans roll borde vara större, det ligger mig otroligt varmt om hjärtat.
Sjörået härskar över en tjärn eller en insjö. Till skillnad från sjöjungfrun har hon vanliga ben istället för fena.
Rent fotografiskt skulle man kunna misstänka viss photoshopmagi bakom bilderna. Men Mia Wistrand jobbar i stället mycket med samspelet mellan ljus och mörker, så även i bildbehandlingen.
– Helst vill jag inte retuschera alls, säger hon och pekar på ett skogsrå som bleknar bort.
– Jag kan ju faktiskt inte få henne att försvinna så det är två bilder som smälts samman.
Hitta trollet – när Mia Wistrand tog en skogspromenad såg hon en spricka, i övrigt har fotografen hjälpt naturen på traven i photoshop.
Ett annat exempel är trollet. Under en skogspromenad träffade hon nämligen på ett sådant. Men eftersom alla inte ser världen med hennes ögon fick stenen lite hjälp på traven.
– Sprickan var där. Munnen, näsan och ett litet öga har jag lagt på. Ett troll kan ha olika skepnader, det är inte bara stora bumliga John Bauer-troll.
Under resercharbetet har hon noterat Facebookgrupper där folktron i allra högsta grad är levande.
– Många säger sig ha sett en liten gubbe, en vätte stå vid trafikolyckor på en väg uppåt i landet. Jag vill inte bli färgad av folks åsikter men ja, det finns fortfarande många som tror, säger hon och konstaterat att förhållandet till naturandars värld är mer levande i de nordiska länderna än i mellaneuropa.
– Det kanske har att göra med att vi har stora mörka skogar, man vet inte riktigt vad det är man ser.