Det berättar Björn Johansson, sekreterare, i samband med att han hör av sig till tidningen om stiftelsens nedläggning.
Varför läggs den ned?
– Pengarna växer inte längre som tidigare. Det är för dålig avkastning på de medel vi placerat, säger han. Tiden har på något sätt kommit i fatt och sprungit om oss. Så i dag – sedan sociallagstiftningen på 1970-talet – är det egentligen kommunens skyldighet att se till att synskadade har en dräglig tillvaro och får den bostadsanpassning de behöver.
Berätta om starten?
– Det var 1942 – samtidigt som andra världskriget pågick i Europa – som starka krafter i Eskilstuna såg hur dåligt de synskadade bodde. De var diskriminerade på hyresmarknaden, ansågs som handikappade och fick inga vanliga hyreskontrakt. De fick heller inga andra jobb än vävning, korgbinderi och så vidare. Så deras ekonomiska standard var låg, berättar Björn Johansson.
Björn visar tidningsklipp från den tiden där Karin Lindström – som förde de blindas talan – var en viktig person i sammanhanget. Före detta riksdagsmannen Laurén och korgmakare Engblom nämns också i protokollen initialt.
– Den 18 maj 1942 bildades "Stiftelsen bostäder för blinda". Man hade då lyckats få ihop 30 ekonomiskt stabila i Eskilstuna som bidrog med 25 kronor var, alltså 750 kronor. Tunga namn i första stiftelsestyrelsen var bland andra kommunstyrelsens dåvarande ordförande, Bernhard Hellström, optikläkaren Bror Lindberg och överläkare på öron, näsa hals, C.A Fröding. Ordförande från start var direktör Helge Magnusson.
Vilka har varit stiftelseordföranden på senare tid?
– Rune Jonsson, kronofogde, var det från 1989 och många år framåt, sen kom bankkamrer Arne Carlsson och nu senast har det varit Kurt Olsson, som var med och startade Kurt-Görans Elektriska i Eskilstuna.
Hur länge har du själv varit med?
– I 20 år.
Efter starten fick stiftelsen kommunala bidrag, man ordnade konserter och annat för att samla in pengar.
– Så redan 1945-46 var man uppe i 140 000 kronor, fortsätter Björn Johansson.
– Då började man planera för ett hyreshus, kommunen bidrog med tomten och känd arkitekt på den tiden, Kaj Flemming, ritade huset på Lohegatan 21 som stod klart i december 1947 och innehöll totalt tolv små lägenheter, åtta för blinda och ytterligare fyra för andra hyresgäster. Hyrorna subventionerades och inflyttningen var ett faktum. Många synskadade fick en drägligare vardag på detta sätt.
Huset finns fortfarande kvar på Lohegatan.
De första dryga 40 åren hjälpte stiftelsen alltså till med billiga bostäder. Byggnaden på Lohegatan såldes dock till privat fastighetsförvaltare 1989 för 1,1 miljoner kronor. Stiftelsens inriktning, formation och stadgar gjordes om 1989, en så kallad permutation. Från nu ägnade man sig endast åt att dela ut penningbidrag och de 1,1 miljoner hyreshuset såldes för växte till 2,7 miljoner. Pengar som sedan 1989 totalt 160 bidragstagare fått del av.
Vad har pengarna främst gått till?
– Knapphetens tvångströjor har dragits åt, inte minst på senare tid, så nära hälften av bidragen vi ger är till en månadshyra. Vitvaror i hemmet, som spisar med extra tydliga vred, eller tvättmaskiner för att man som synskadad inte klarar att gå ner i mörka källarutrymmen och den allmänna tvättstugan, är också vanligt. På senare år även speciella datorer för synskadade, fortsätter Björn.
– Vi har verkligen sett att stiftelsens bidrag har gjort skillnad.