Vince, 1,5 Är Àr krasslig och ger knappt ifrÄn sig ett pip i pappas famn. Elton, 3, har dÀremot energi för tvÄ och tycker att mamma och filuren med den stora kameran gott kunde Àgna sig Ät annat Àn att sitta och prata.
â Han vet ingenting Ă€n, sĂ€ger Olivia Rotegren, 30, och tystnar nĂ€r yrvĂ€dret sticker in huvudet i köket, charmar till sig en glass och försvinner lika fort som han kom.
â NĂ€r jag fick barn blev det jobbigt igen. Jag ville prata med mamma. Vad gör jag om han fĂ„r ont i magen? Var jag en pain the ass som barn? Det dök upp mĂ„nga frĂ„gor.
En rolig, snÀll, ungdomlig och bestÀmd CNC-operatör. SÄ beskriver hon mamma Ewa. Men Olivia tecknar Àven en bild av en kvinna som gjorde sitt yttersta för att visa en fungerande fasad utÄt.
â Hon led av psykisk ohĂ€lsa och var 'finalkoholist'. Det var rödvin i soffan men det skulle absolut vara i ett snyggt glas.
Det som gjorde ont höll hon inom sig.
â Kanske för att skydda mig? Det var förnekelse ocksĂ„, mamma var uppvĂ€xt med att man inte ska visa sig svag. Men hon försökte ta hjĂ€lp utan att fĂ„ den. Till slut exploderade det.
Hösten 2016 var hon inlagd tvÄ gÄnger pÄ psykakuten men blev hemskickad med en uppsjö av tabletter.
â Det var som ett apotek nĂ€r jag tömde lĂ€genheten. Hon hade inte rört nĂ„gonting.
Vid Ärsskiftet blev Olivia Eskilstunabo. Hon hade fÄtt sitt första fasta jobb i den nya staden och var peppad inför framtiden nÀr mamma kom pÄ besök under vÄrkanten. I dag tror Olivia att hennes mÀrkliga beteendet dÄ berodde pÄ en mindre stroke, nÄgot som intrÀffat tidigare. Men dÀr och dÄ rann besvikelsen över pÄ grund av misstÀnkt alkoholpÄverkan.
â Jag skĂ€llde och sa att hon skulle Ă„ka hem. Det var sista gĂ„ngen vi pratade. TĂ€nk om det var mitt fel?
Tanken vÀgrar Àn i dag att ge vika.
â Jag tog aldrig upp det med anhörigorganisationen Spes. Men det har hjĂ€lpt mig extremt mycket att prata med andra som gĂ„tt igenom samma sak.
Den 17 april 2017 ringde det pÄ dörren. Olivia fattade ingenting nÀr tre poliser stod utanför. Hade det hÀnt nÄgot i trapphuset?
â Vi mĂ„ste prata med dig.
â Varför dĂ„?
â Din mamma har pĂ„trĂ€ffats död.
â NĂ€r dĂ„?
â Vid 14-tiden.
â Var?
â I sitt hem.
â Hur?
â Hon har tagit sitt liv.
En chockad Olivia började skratta och hyperventilera om vartannat.
â Man tror aldrig att det hĂ€nder en sjĂ€lv. Tills det hĂ€nder en sjĂ€lv, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att hennes mamma lĂ€mnade ett brev.
â ''Till min Ă€lskade dotter: FörlĂ„t.' Det var ett fint brev. De sista orden var 'Vi ses i Nangijala'. Det valde jag till bandet pĂ„ blommorna vid begravningen.
Olivia insisterade pÄ att lÀsa obduktionsrapporten.
â Jag ville fĂ„ det bekrĂ€ftat gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng att det var sant. Sedan la jag alla papper i en vĂ€ska. Den Ă€r i kĂ€llaren. NĂ€r jag ska hĂ€mta nĂ„got kollar jag att de ligger kvar. Det vet inte ens min man om att jag gör.
Hon sökte hjÀlp via vÄrdcentralen och erbjöds samtalsstöd. Men det blev bara ett tillfÀlle.
â Hon lĂ€mnade ett meddelande och sa att jag verkade sĂ„ glad och mĂ„dde sĂ„ bra att hon avbokade alla tider.
Sanningen var den motsatta. Olivia visar tatueringen som symboliserar mĂ„endet just dĂ„ â en döskalle med halsband och krona. Hennes "halsband" var noggrann sminkning och ett fint hem som visades upp pĂ„ sociala medier.
â Jag var nĂ€stan död inombords men försökte göra mig frĂ€sch utĂ„t. Jag betedde mig lite som mamma dĂ„, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att alla vĂ€nner försvann.
â Det var som om de trodde att jag smittade, att jag var en sjukdom och hade man kontakt med mig sĂ„ skulle man Ă„ka ner i samma svarta hĂ„l. Det gör mig förbannad. Det spelar ingen roll vad man sĂ€ger, bara man finns dĂ€r. Och man behöver inte tycka synd om personen. Bara ta en kaffe eller vad som helst, det Ă€r viktigt.
Sex Är senare hörde en av alla som försvann av sig och bad om ursÀkt.
â I dag pratar vi varje dag och Ă€r sĂ„ hĂ€r nĂ€ra, sĂ€ger hon och korsar tvĂ„ fingrar i luften.
Mitt i det vÀrsta tog livet en vÀndning. Olivia hamnade pÄ en hemmafest dÀr hon mötte kÀrleken i Daniel Rotegren.
â 2017 var ett helvetesĂ„r och samtidigt det bĂ€sta för jag trĂ€ffade min man. Men jag var sĂ„ jĂ€vla rĂ€dd att han skulle försvinna.
Hon vÀnder sig mot förestÀllningen att det skulle vara farligt att prata om sjÀlvmord och menar i stÀllet att det farliga Àr att inte prata.
â Det Ă€r sĂ„ jĂ€vla tabubelagt. Men vi mĂ„ste vĂ„ga prata. Annars. Kan. Man. Inte. Stoppa. Det. Och det vill jag att folk ska bli medvetna om. I stĂ€llet för att backa av rĂ€dsla.
Inför födelsedagar har hon en Äterkommande önskan: Skippa presenter och kolla in Facebook.
â DĂ€r har jag en insamling till Spes och Suicide Zero, stötta dem. En sak till, suicid Ă€r inte nĂ„got nĂ„gon vĂ€ljer. Jag har tillrĂ€ttavisat de som sĂ€ger sĂ„. Just dĂ„ fanns inget val, sĂ€ger hon och pekar pĂ„ ytterligare en tatuering.
â FjĂ€dern handlar om att flyga fritt.
Har den med tillvaron nu att göra?
â Det har du fan rĂ€tt i. Man lĂ€ttar vingarna och fortsĂ€tter livet. Det lĂ„ter fult att sĂ€ga att jag gick vidare men det Ă€r lite sĂ„. Man mĂ„ste ta hand om sig sjĂ€lv. Men mamma Ă€r med mig. Och jag har förlĂ„tit henne.
NÀr hon ser dig frÄn Nangijala, vad tror du att hon tÀnker?
â 'Du gjorde det.' Jag tror att hon Ă€r glad för min skull. Tidigare har jag undrat om hon hade varit stolt över mig.
Och svaret?
â Upp över öronen.