Mor och dotter på bio 2015. Två år senare gick Olivia Rotegren på sin mammas begravning. "Hon trodde att hon inte hade några kompisar men det kom folk ända från USA. Jag har aldrig sett så mycket blommor."
Vince, 1,5 år är krasslig och ger knappt ifrån sig ett pip i pappas famn. Elton, 3, har däremot energi för två och tycker att mamma och filuren med den stora kameran gott kunde ägna sig åt annat än att sitta och prata.
– Han vet ingenting än, säger Olivia Rotegren, 30, och tystnar när yrvädret sticker in huvudet i köket, charmar till sig en glass och försvinner lika fort som han kom.
– När jag fick barn blev det jobbigt igen. Jag ville prata med mamma. Vad gör jag om han får ont i magen? Var jag en pain the ass som barn? Det dök upp många frågor.
En rolig, snäll, ungdomlig och bestämd CNC-operatör. Så beskriver hon mamma Ewa. Men Olivia tecknar även en bild av en kvinna som gjorde sitt yttersta för att visa en fungerande fasad utåt.
– Hon led av psykisk ohälsa och var 'finalkoholist'. Det var rödvin i soffan men det skulle absolut vara i ett snyggt glas.
Det som gjorde ont höll hon inom sig.
– Kanske för att skydda mig? Det var förnekelse också, mamma var uppväxt med att man inte ska visa sig svag. Men hon försökte ta hjälp utan att få den. Till slut exploderade det.
Hösten 2016 var hon inlagd två gånger på psykakuten men blev hemskickad med en uppsjö av tabletter.
– Det var som ett apotek när jag tömde lägenheten. Hon hade inte rört någonting.
"Jag ville egentligen ha en tulpan för det var hennes favoritblomma men det blev inte så snyggt så då blev det en ros."
Vid årsskiftet blev Olivia Eskilstunabo. Hon hade fått sitt första fasta jobb i den nya staden och var peppad inför framtiden när mamma kom på besök under vårkanten. I dag tror Olivia att hennes märkliga beteendet då berodde på en mindre stroke, något som inträffat tidigare. Men där och då rann besvikelsen över på grund av misstänkt alkoholpåverkan.
– Jag skällde och sa att hon skulle åka hem. Det var sista gången vi pratade. Tänk om det var mitt fel?
Tanken vägrar än i dag att ge vika.
– Jag tog aldrig upp det med anhörigorganisationen Spes. Men det har hjälpt mig extremt mycket att prata med andra som gått igenom samma sak.
Den 17 april 2017 ringde det på dörren. Olivia fattade ingenting när tre poliser stod utanför. Hade det hänt något i trapphuset?
– Vi måste prata med dig.
– Varför då?
– Din mamma har påträffats död.
– När då?
– Vid 14-tiden.
– Var?
– I sitt hem.
– Hur?
– Hon har tagit sitt liv.
En chockad Olivia började skratta och hyperventilera om vartannat.
– Man tror aldrig att det händer en själv. Tills det händer en själv, säger hon och berättar att hennes mamma lämnade ett brev.
– ''Till min älskade dotter: Förlåt.' Det var ett fint brev. De sista orden var 'Vi ses i Nangijala'. Det valde jag till bandet på blommorna vid begravningen.
Olivia insisterade på att läsa obduktionsrapporten.
– Jag ville få det bekräftat gång på gång att det var sant. Sedan la jag alla papper i en väska. Den är i källaren. När jag ska hämta något kollar jag att de ligger kvar. Det vet inte ens min man om att jag gör.
Via anhörigorganisationen Spes kom hon i kontakt med folk som verkligen förstod. Men i vänkretsen blev människor rädda. "Vi måste våga prata. Suicid är så jävla tabubelagt."
Hon sökte hjälp via vårdcentralen och erbjöds samtalsstöd. Men det blev bara ett tillfälle.
– Hon lämnade ett meddelande och sa att jag verkade så glad och mådde så bra att hon avbokade alla tider.
Självporträtt – åtminstone ett dåtida sådant. Olivia Rotegren var mån om att vara välsminkad och visa upp ett snyggt hem i flödet. Men bakom masken kände hon sig mer död än levande.
Sanningen var den motsatta. Olivia visar tatueringen som symboliserar måendet just då – en döskalle med halsband och krona. Hennes "halsband" var noggrann sminkning och ett fint hem som visades upp på sociala medier.
– Jag var nästan död inombords men försökte göra mig fräsch utåt. Jag betedde mig lite som mamma då, säger hon och berättar att alla vänner försvann.
– Det var som om de trodde att jag smittade, att jag var en sjukdom och hade man kontakt med mig så skulle man åka ner i samma svarta hål. Det gör mig förbannad. Det spelar ingen roll vad man säger, bara man finns där. Och man behöver inte tycka synd om personen. Bara ta en kaffe eller vad som helst, det är viktigt.
Sex år senare hörde en av alla som försvann av sig och bad om ursäkt.
– I dag pratar vi varje dag och är så här nära, säger hon och korsar två fingrar i luften.
Mitt i det värsta tog livet en vändning. Olivia hamnade på en hemmafest där hon mötte kärleken i Daniel Rotegren.
– 2017 var ett helvetesår och samtidigt det bästa för jag träffade min man. Men jag var så jävla rädd att han skulle försvinna.
Maken Daniel Rotegren dök upp när det var som mörkast. I dag har paret två barn, Elton, 3, och Vince, 1,5.
Hon vänder sig mot föreställningen att det skulle vara farligt att prata om självmord och menar i stället att det farliga är att inte prata.
– Det är så jävla tabubelagt. Men vi måste våga prata. Annars. Kan. Man. Inte. Stoppa. Det. Och det vill jag att folk ska bli medvetna om. I stället för att backa av rädsla.
Inför födelsedagar har hon en återkommande önskan: Skippa presenter och kolla in Facebook.
– Där har jag en insamling till Spes och Suicide Zero, stötta dem. En sak till, suicid är inte något någon väljer. Jag har tillrättavisat de som säger så. Just då fanns inget val, säger hon och pekar på ytterligare en tatuering.
– Fjädern handlar om att flyga fritt.
Har den med tillvaron nu att göra?
– Det har du fan rätt i. Man lättar vingarna och fortsätter livet. Det låter fult att säga att jag gick vidare men det är lite så. Man måste ta hand om sig själv. Men mamma är med mig. Och jag har förlåtit henne.
När hon ser dig från Nangijala, vad tror du att hon tänker?
– 'Du gjorde det.' Jag tror att hon är glad för min skull. Tidigare har jag undrat om hon hade varit stolt över mig.
Och svaret?
– Upp över öronen.