"Jag har en kärlek till det som ingen annan ser och kan få konstiga moderskänslor för en vas. Som när jag hittade en gjord av horn på en loppis."
– Kan jag ställa det i skogen och det smälter in? Då får det flytta in hos mig.
Maria Larssons inredning är en upptäcksresa i hittat, loppat och återbrukat från golv till tak. Något som fått en och annan besökare att snarare se lägenheten som en utställning.
– Men det är en livsstil, jag tar bara in prylar som går rakt in i hjärtat. Det får gärna vara skevt och udda, ett hemtrevligt men välordnat kaos, säger hon och slår sig ner i sitt dåliga samvete.
– Soffan är från Ikea och det är lite av ett nederlag. Tidigare hade jag en som var snygg men inte gick att sitta i. Det är en konflikt.
Tillhör man Ecoflors kundkrets känns mycket igen. Kransar, en porslinsblomma som omfamnar en lampa för att sedan agera gardin och läderkrukan, för att nämna några exempel. Den sistnämnda är gjord av gamla jackor och har blivit något av Marias signum, tillika flitigt förekommande i Retunareportage världen över. Men bland de höstiga naturtonerna finns även annorlunda inslag, som nyckeln till en arrest, en dinosaurietand och en siamesisk kattunge.
Bredvid läderkrukan, tillverkad av gamla jackor, står ett udda föremål. "Jag dras till det obskyra. Den var äcklig på rätt sätt, kan man säga så?
– Jag är förtjust i svärta och älskar mina uppstoppade djur. Och att ge dem personlighet, säger hon och poserar med den cigarrrökande räven Arvid.
Den cigarrökande räven Arvid tillhör Maria Larssons inredningsfavoriter. "Mitt riktiga vardagsrum är vassare än Ecoflor."
– En gång hittade jag vulgära porslinsdockor på loppis, det blev grävlingens glasögon. Kransen på vildsvinsskallen är ett minne, den hade jag när Retuna fick Eskilsstatyetten.
Floristen blandar friskt mellan olika tidsepoker och knyter mer än gärna an till tonårens punkera. På väggen sitter en hälsning från Asta Kask.
– Som företagskvinna är jag innerligt tacksam över att ha vårdat min inre punksjäl. Och det krävs. Många har bilden av att vi bara haft tur men det ligger ett stort engagemang bakom.
Dinosaurietanden är 70 miljoner år gammal och köptes av en samlare. Den, liksom haj- och älgtanden får tillhöra inredningen tills skaparlusten slår till. "Om jag inte målar så gör jag smycken."
Skogsfynd – lårbenet från en älg har blivit en vas. "Skogen är det bästa vi har."
2014, när hon bodde i Skåne och arbetade som kyrkvaktmästare, ringde syrran Karin och ville starta blomsterbutik med miljöfokus. Till en början kraxade olyckskorparna. Sex år senare konstaterar Maria att The Guardian benämnt Eskilstuna som "the capital of recycling". Dessutom har återbruksgallerian synts på storbildsskärmar i Paris och uppmärksammats av BBC.
– Förra året hade det klippet 70 miljoner visningar. Vi kunde ha tio utlandsbesök på en vecka, jättekul men det spårade nästan ur. Jag är stolt men det får inte stiga en åt huvudet, säger hon och gissar att vissa felaktigt tror att väggarna därhemma är tapetserade av artiklar.
– Jag hade National Geographic i butiken, de var supergulliga. Sen, när jag fick tidningen var jag inte med, haha. Det hade ju ändå varit kronan på verket.
Vet du varför?
– Nä, jag vågade aldrig mejla och fråga.
Inte helt oväntat kommer otaliga föremål i hemmet från just Retuna.
– Även min lön är cirkulär i det huset. Men jag har ingen förtur att roffa åt mig saker.
Medan en mård ute på hajk huserar i vardagsrummet har en ekorre flyttat in i sovrummet. "Kläderna satt tidigare på en docka, de gulliga vantarna hittade jag i en låda med juldekorationer."
I sovrummet har blickfång i rosa smugit sig in och bakom kuddberget har ett gammalt tandläkarbord med tillhörande stol blivit sängbord.
I övrigt är inredningen ett resultat av naturens rikedom och otaliga loppisutflykter. En av dem resulterade i en gigantisk skylt: "Institutionsområde".
– Jag var bara tvungen att ha den. Men det är absolut med glimten i ögat, säger hon och fortsätter i samma ton.
– Det kommer sluta med att jag får numrera allt och lägga en lista i hallen. Det blir aldrig klart. Till mina grannars stora glädje är det ett fredagsnöje att spika och hänga om tavlor. Sedan vill jag inte gå och lägga mig utan strosar runt och tittar på... utställningen.