Sofia tillbringade många timmar under trädet vid poolen utanför lägenheten, med havet strax bortom. Dit nådde hennes wi-fi och hon kunde njuta av musik samtidigt som hon illustrerade. Även Bernard och Frank är fotograferade framför det tillfälliga hemmet i Hua hin.
Efter en och en halv månad är familjen Wernersson tillbaka i sin gröna villa i Eskilshem och vardagen i Sverige. När de bestämde sig för att dra i väg på ett äventyr till värmen var tanken att få prova på att leva mer än bara ett semesterliv där – den svenska förskolan Sanok i thailändska Hua hin blev avgörande för deras val av resemål.
– Vi såg bilder på fruktstunder – på stranden med drakfrukt och färsk ananas – och tänkte: "Är inte det en fruktstund man vill ge till sina barn?"
Sagt och gjort. Familjen hyrde en lägenhet i staden, belägen ungefär tre timmar från Bangkok, och barnen fick ett förskoleschema på ungefär fem timmar om dagen.
– I vissa länder finns förskolor som till och med drivs från Sverige och då kostar det som här hemma. Men den här var privat så det kostade lite mer, berättar Sofia.
Det gick på drygt 2 000 svenska kronor per vecka och barn, och minsta inskrivningstiden var en månad.
– De gjorde väldigt mycket kul om dagarna och barngrupperna var små. De fick mycket tid med pedagogerna som var väldigt peppade – vissa var också där på "thaimout", hade pausat sina lärarjobb i Sverige och åkt dit i några månader. Andra var där lite längre.
Föräldrarna själva ägnade dagarna åt olika projekt som inte har hunnits med i vardagen hemma. Han passade på att plugga för sitt mc-kort och att öva på att måla – och hon tog tag i sin barndomsdröm: att skriva en barnbok.
– Vi bokade resan ungefär ett halvår innan så jag hade mycket tid att förbereda mig, men jag var noga med att inte börja själva arbetet med boken i förväg. När vi kom till Hua hin hade jag telefonen full av anteckningar och idéer.
Resultatet blev en berättelse som mixar verklighet med fantasi, Eskilstuna med Thailand och pedagogik och föräldrainsikter.
– Mina barn är den stora inspirationen och jag tänker att jag gräver där jag står. Många av bilderna är kraftigt inspirerade med vår hemmamiljö – med en touch av Thailand.
"Jag var nog 10 år när jag bestämde mig för att göra en barnbok. Intresset och ambitionen har alltid funnits!". Här sitter Sofia i barnsängen som också syns på bild.
När familjen återvände hem hade Sofia ett första utkast med sig hem. Sedan dess har hon bollat med en barnpsykolog och redigerat manus tillsammans med en legitimerad lärare. I fredags skickade hon det till en rad förlag och måndagen därpå fick hon ett erbjudande om att ge ut boken via Lava. Dessutom har ett annat stort förlag visat intresse, men inte kommit med något konkret erbjudande – än.
Via Lava kan man bland annat ge böcker mot en kostnad – men Sofia har blivit erbjuden ett traditionellt kontrakt där de tar på sig alla kostnader och där boken kan finnas i butik om ungefär ett år. Övriga förlag som hon har skickat till har en handläggningstid på upp till tre månader.
– Min ambition var aldrig att tjäna pengar. Det känns roligt att kunna hitta någon som är exalterad över min historia. Och otroligt häftigt att gå från en liten vision och en thaimout till att sitta med en färdig bok i handen, säger Sofia och spricker upp i ett leende.
– Ska jag ha is i magen och vänta på de andra förlagen som kanske ger en förskottsbetalning? Just nu lutar det åt att jag tar det här!
Du kanske känner igen det gröna huset från Eskilshem i Eskilstuna? Och träden från den thailändska naturen?
Barnen i boken har fått andra namn – men det är tydligt att det är de som är inspirationen bakom. Och på varje sida där de syns finns också deras favoritnallar med på ett hörn.
Hemmarealismen blandas med små detaljer från Hua hin, som det lilla parasollet intill badrumsspegeln.
Boken kretsar kring barns upptäckarlust och bus.
– Min treåring Bernard har en strategi där det alltid är "andra Bernard" som är ansvarig när något tok har hänt – som när det plötsligt är ketchup över hela köket.
I boken är det dock inte "andra Bernard" utan "knyttlarna", som representerar alla de egenskaperna som vuxna inte längre har och som ofta är drivkraften bakom barnens upptåg.
– De finns i alla hem där barn finns, där trivs de. Det är bara barnen som kan se och kommunicera med dem – vuxna har glömt hur det funkar. Men barnen hamnar lätt i knipa på grund av knyttlarna och får ofta skulden för deras handlingar.
Boken är fylld av vardagsnära händelser där man som vuxen bara "varför gör du så där?!".
– Men det finns en naturlig förklaring: det är knyttlarna, säger Sofia och ger ett exempel:
– Som när Bernard far runt som ett skållat ollon när jag ska natta honom och jag säger åt honom att han inte kommer kunna somna om han inte ligger still. Då är det en knyttlare som har krupit in under täcket och ligger och kittlar och killar, så klart man inte kan ligga still då.
På frågan om hennes bästa tips om man vill resa iväg med familjen svarar Sofia rättfram: "Mitt tips är helt enkelt: gör det! Gör det bara".
Att resa med en tre- och sexåring gick över förväntan, men Sofia var inte beredd på hur tuff tidsomställningen skulle vara. Det tog ett tag att landa i, men var kanske allra svårast för föräldrarna.
– Man kände sig som en död fisk när man kom fram, minns hon.
En av många vinster hon ser med äventyret är känslan av det klassiska talsättet "borta bra men hemma bäst".
– Fy fasen va bra vi har det här i Sverige! Vi har det så gott ställt. Hur härligt det än är med värme och att hänga vid poolen efter förskolan så är det härligt att vara hemma, säger Sofia och tillägger:
– Och vi har inga kackerlackor som springer runt i badrummen här!
Sofia Wernersson känner en viss flygskam men bestämde att det kändes okej när familjen skulle resa långt och länge. "Vi tänkte att vi borde passa på att göra det här nu, innan det blir allt för krångligt med skolplikt och så".
Ett knep hon själv hade med sig från sina föräldrar, som hon använde i god tid innan resan, var att förbereda barnen på ödlorna de skulle stöta på i värmen. Hon berättade att geckoödlorna är fredliga och äter myggor. Tack vare det var barnen okej med, kanske till och med tacksamma, över de små varelserna som klättrade runt på väggarna i sovrummet.
Men när Sofia skulle slänga sopor och en skrämd gecko plötsligt flög upp på hennes lår, och klättrade upp under klänningen, var hon inte lika cool.
– Jag skrek av dödsångest. Men ödlan blev nog räddare än jag och försvann snabbt.