Sofie Sandvik känner stor tacksamhet till personalen på Mälarsjukhuset, där dottern Elsa föddes den 2 januari.
Pappa Gustav Sandvik, 29, ligger nedsjunken i den stora soffan hemma i Borsökna. På hans bröst sover Elsa, två och en halv vecka gammal. Efter sin tidigare föräldraledighet, med storebror Erik, bestämde sig paret för att ta ut lite dubbeldagar i början av nästa gång, för att slippa lämna den gemensamma bebisbubblan redan efter de tio dagar som automatiskt avsätts för den andra föräldern.
Även om mamma Sofie repade sig snabbt, kan den extra ledigheten nog komma väl till pass med tanke på vad de just har gått igenom.
Sofie beskriver sin första förlossning 2020 som forcerad, "lite konstgjord, men det gick ju bra". Efter att ha gått två veckor över tid blev det igångsättning och en utdragen förlossning. När hon väl passerade beräknat förlossningsdatum, BF, med lillasyster Elsa som var beräknad den 28 december tänkte hon uppgivet att det väl skulle bli igångsättning även denna gång. Så när värkarna drog igång blev hon överlycklig.
– På väg in i bilen var det så väldigt regelbundet. Jag fick nästan nypa mig i armen och tänkte att "nu vet jag att det händer på riktigt".
Det kändes som en revansch.
Personalen mötte henne vid ingången på sjukhuset, samtidigt som Gustav parkerade bilen. Värkarna var så kraftiga att hon fick komma direkt till ett förlossningsrum, utan något stopp på intagningen.
Barnmorskan frågade om Sofie mindes hur man använder lustgasen – men avbröts mitt i frågan när Sofie tog munstycket, placerade det över näsa och mun och började suga i sig av smärtlindringen.
En stund senare kändes lustgasen inte längre tillräcklig. Sofie var öppen knappt fyra centimeter och bad om epidural. Hon misstänker dock att den inte hamnade riktigt rätt, då den inte alls lindrade smärtan i samma utsträckning som vid Eriks förlossning.
– Det gjorde fortfarande väldigt, väldigt ont och jag bad flera gånger om att få mer. Det var mer smärtsamt den här gången.
Kanske hamnade inte epiduralen riktigt där den skulle? Sofie upplevde att hennes andra förlossning var mycket mer smärtsam än den första.
Sofie har en bild av att hon födde barn "som på film" med skrik och panik. Gustav upplevde det dock inte riktigt så.
– Jag tyckte att det kändes ganska lugnt. Förutom när du inte riktigt kunde slappna av genom värkarna längre, trots att man påminde dig. Men det såg inte så panikslaget ut som du tror, och man visste att det var nära då, säger han.
Hon minns inte den första förlossningen som lika smärtsam och frågar sig om det kan ha haft med igångsättningen och det hon kallar för "konstgjort" att göra?
– Jag blev chockad över hur ont det gjorde och vågade inte riktigt trycka ordentligt när det var dags. Sen sa barnmorskan till mig att jag behövde krysta och då gjorde jag det, samtidigt som jag pressade hårt om Gustavs arm.
När hon födde Erik satt hon på förlossningspallen och kände gravitationens hjälp. Men nu, med andra barnet, rekommenderades inte det på grund av ökad risk för bristningar. I stället födde hon liggandes på sidan.
– Samma sekund som hon kom ut började hon låta. Med Erik dröjde det lite, så man hann bli lite orolig. Här var det ingen tvekan om att hon var igång, minns mamman.
Elsa lades på Sofies bröst och Gustav minns hur känslorna svämmade över.
– Tårarna bara kom! Hon var så efterlängtad och så fin!
Elsa föddes den 2 januari. Hon var 50 centimeter lång och vägde fyra kilo.
Sofie var fortfarande chockad av den smärtsamma förlossningen och dessutom lite oroad över nästa steg, när moderkakan skulle ut – hon mindes "massagen" hon hade fått för att den skulle lossna efter förra förlossningen med skräck, och i sitt förlossningsbrev hade hon bett personalen att undvika hårda tryck på magen.
Men moderkakan ville inte lossna av sig själv. Inte heller med hjälp av tryck och massage – eller av akupunktur i tårna. Rummet fylldes med mer och mer personal, fler som försökte få moderkakan att släppa från livmodern. Efter omkring 20 minuter kallades läkare in.
– Jag hade förlorat 1,3 liter blod under förlossningen och nu började jag bli lite groggy av det, av tröttheten och av rädslan.
– Läkaren försökte dra i navelsträngen men trots att hon tog i så kände jag inget. Hon drog så hårt att den gick av, men moderkakan satt kvar.
Sedan kände Sofie hur det började rinna blod ur henne och läkaren fattade beslut om operation.
– Jag minns bara att jag plötsligt rullades ut. Jag förstod att jag skulle opereras, men jag minns inte att någon sa det.
Efter att ha förlorat 1,3 liter blod under förlossningen blev Sofie av med ytterligare 1,5 liter efter – totalt 2,8 liter. Som kompensation fick hon två påsar donerat blod under operationen. Paret är väldigt tacksamma både för sjukhuspersonalen och för de som donerat blod. "Hade inte vården varit så utvecklad som den är hade Sofie dött av det här. Det var verkligen en tankeställare för mig", säger Gustav.
På väg till operationssalen höll läkaren ett stadigt tag om Sofies mage och pratade lugnt. Sofie kände fortfarande att det rann blod och sa till läkaren att "nu kommer jag tappa medvetandet".
– Trots att jag blev medvetslös så hörde jag en del av vad som hände där. Jag hörde att de sa "nu tappade hon medvetandet", jag kände att jag kom in i operationssalen där det var kallare och jag hörde nya röster. De pratade fortfarande med mig, men jag var helt väck.
Inne på operationen uppfattade hon två "splashar" av blod mot golvet innan hon sövdes.
Kvar på förlossningen satt Gustav med lilla Elsa.
– Läkaren kom in till mig och berättade att operationen hade gått bra, men att hon hade förlorat ytterligare 1,5 liter blod. Alltså 2,8 liter totalt med det hon förlorade under förlossningen. Det var då jag tänkte "oj, shit, det här var riktigt illa", berättar Gustav och fortsätter:
– Läkaren verkade själv skärrad och jag tänkte att om det här hade varit för 100 år sedan, när sjukvården inte hade kommit lika långt ...
– Då hade jag strukit med, konstaterar Sofie.
En stund senare vaknade Sofie. Hon hörde röster, bland annat från "den snälla själ" som hade hand om henne på uppvaket och fascineras än i dag över hur han lyckades prata och ge svar på alla hennes frågor trots att hon ännu inte kunde kommunicera med honom.
Några timmar senare var hon alert nog att svara på frågor och fick återförenas med Gustav och Elsa.
"När jag väl fick hålla i Elsa på förlossningen efter operationen – det var då jag fick mitt moment med henne. Jag kunde inte riktigt ta in allt när hon lades på mitt bröst när hon precis var född", säger Sofie. Innan de lämnade BB lämnade de en hälsning på whiteboardtavlan på rummet: "Tack för allt".
Det har knappt gått tre veckor sedan händelsen men Sofie reflekterar över att hon inte upplever det som något trauma. Hennes teori är att det till stor del beror på hur personalen hanterade situationen.
– De behöll hela tiden lugnet. De fick det att kännas som att allt skedde på rutin.
Läkaren tog sig tid att prata med både Sofie och Gustav efteråt, på ett vis som de verkligen uppskattar.
– Hon förstod att det här var en stor upplevelse. Hon satte sig ner och skötte allt väldigt proffsigt. Det var lugnande, det jag ville var att få veta vad det egentligen var som hade hänt och hur allvarligt det var och hon tog sig verkligen tid att förklara. Det är jag så tacksam för!