Flaggstången av ihopsvetsade rör och betongprydnadsföremålen är egen design. Midsommarstången hänger även den med året runt.
"Kör sakta, lekande katter och vilda barn"
Budskapet på skylten som pryder de gedigna grindarna vid infarten till sommarstugan är missvisande. Åtminstone syns varken djur eller barn till när tidningen hälsar på, undantaget två träkatter och trappans stillsamt vaktande rondellhund. Dessutom visar sig Leif Johansson vara betydligt mer välvilligt inställd till besökare än skylten antyder.
– Välkommen, här är mitt barnbarn, i en vagga som jag gjort av spillmaterial, säger han och hivar fram mobilen.
Enligt hustrun Gudrun Johansson, som tipsade om makens uppfinningsrikedom, består entrén till sommarstugan utanför Solvik av en grind gjord av grannarnas sänggavel.
– De skulle flytta och ville bli av med den. Ryktet går, folk vet vad jag håller på med, säger han och visar runt i trädgården där det finns något oväntat att upptäcka i varje vrå.
Eller vad sägs om en flaggstång av ihopsvetsade rör, en damm där vattnet porlar genom en blomkruka eller ett växthus av gamla fönster? Leif Johansson har även "svetsat och donat" sig fram till en fungerande cykel av tre avlagda.
– Jag har aldrig köpt en cykel i hela mitt liv. Jag är allkonstnär och ser vad man kan skapa av olika material, säger stammisen på Retuna och Pingstkyrkans second hand.
Vad kan man använda delar av en spinnrock till? Denna fick bli prydnad.
Allt verkar ha en funktion. Utom delar av en spinnrock som sitter vid ingången till gäststugan.
– Den är prydnad, säger han och styr stegen mot en vindsnurra.
– Den heter "Gubben och gumman". Figurerna har jag täljt. Gumman får jobba och slita och gubben bara slipar.
Är det så hos er?
– Nä, haha, det ska vara jämlikt. Hon klipper gräsmattan och jag gör grovjobbet.
Figurerna till vindsnurran "Gubben och gumman" har Leif Johansson täljt. "Gumman får jobba och slita och gubben bara slipar."
Den numera pensionerade specialsnickaren kände sig tidigt hemma i pappas verkstad utanför Uppsala.
– När jag går runt i Uppsala nu kan jag titta om mina fönster och dörrar fortfarande finns kvar.
Kärleken mötte han i Vingåkerstjejen Gudrun och efter flytten till Eskilstuna följde en utbildning till låssmed. Paret bor numera i Skiftinge, åtminstone under årets kyligare månader. Även om Leif Johansson föredrar lantluften i Solvik har stadsdelen en fördel – verkstaden på Vårvägen som han delar med en kompis. Hyran står Hyresgästföreningen för, själv jobbar han ideellt.
– På kvällarna kommer folk som bor i området och vill få en stol lagad.
Vad kostar det?
– En tia, eller en tjuga kanske. Det är inte så noga. Vi ställer fram kaffepannan och lite kakor.
Verkstaden till trots, Leif Johansson anser att livet på landet är oslagbart.
– Jag går i skogen och får intryck, ser i bilder och tänker på vad jag kan hitta på.
På trappan står en tomte och gör rondellhunden sällskap. Nej, här bor ingen som gillar att julpynta i förtid. Både tomten och en deppig midsommarstång håller ställningarna året om.
Får jag beskriva det hela som kreativt kaos? Eller charmigt bohemiskt?
– Ja, det tål jag. Synd att inte farsgubben lever, hade du sett hans verkstad i köket hade du svimmat. Han hade den där efter att morsan dött. Men jag har sett värre, riktiga stofiler har kaffekoppar i en låda på golvet, säger han och gör en ansats att kliva in i stugan.
Stopp, vi måste prata om dessa vackra fönster.
– De är inspirerade av gamla kyrkfönster. Är man specialsnickare så är man.
Leif Johansson har lagt ner stor möda på stugans fönster. "De är inspirerade av gamla kyrkfönster. Är man specialsnickare så är man."
Även möblemanget inomhus vittnar om yrkeskunskap. Egentillverkade verktyg ligger lite varstans, en bajonett vars slida kommer från en skärbräda hamnar på ett sidobord i lantlig stil. Givetvis är även det egen design. Detsamma gäller två vitmålade stolar.
– Varje stol består av tre trasiga delar som jag satt ihop. Jag går ut på nätet och tittar hur de ska se ut, sen gör jag exakt likadant.
– Det slängs alldeles för mycket, det är fruktansvärt. I sopcontainrarna finns en massa virke som man kan göra grejer av.
Varje stol består av tre trasiga delar som Leif Johansson satt ihop."Jag går ut på nätet och tittar hur de ska se ut, sen gör jag exakt likadant."
Besöket avslutas där det började, vid grinden. Där faller blicken på en gräsklippare som sett bättre dagar.
– Det var väl någon som ville att jag ska fixa den, säger han med en axelryckning.
Vet du inte vems den är?
– Nä. Men de hör av sig. Folk brukar komma hit med allt mellan himmel och jord. Ska vi sparka lite fotboll innan du går?
Han flinar och nickar mot en gulsvart betongboll.
Håller du på AIK?
– Ja, AFC här förlorar ju jämt.
Betongfotboll i favoritlagets färger.
Du har inte funderat på att ta det lite lugnt?
– Varför ska jag sitta hemma på en stol och glo? Aldrig i livet. Jag jobbar jämt, det är en frihet att göra det jag vill.