"Vi på Salkråkan" med illustrationer av Tania Filatova. "Jag behövde få en känsla för landet och människorna och studerade landskap och miljöer utanför storstäderna. Då trodde jag aldrig att jag skulle komma till Sverige.
– Att vara här och måla hjälper barnen att bearbeta ångest och stress. Detsamma gäller vuxna för den delen. Det är något jag kan ge dem.
Tania Filatova, 50, tar sig vant an barnen och deras mammor som samlats i ABF-huset. Att hålla i konstkurser för stora och små är välbekant men där slutar likheten med den forna vardagen. Precis som deltagarna har hon flytt kriget i Ukraina.
– Det är oerhört tungt psykiskt, man blir förstörd inombords. Jag önskar att ingen – någonsin – ska behöva uppleva något liknande.
Innan kriget bodde hon i staden Irpin utanför Kiev och arbetade som konstnär och illustratör. Bland annat har hon illustrerat en ukrainsk utgåva av "Alice i underlandet" och Astrid Lindgrens "Vi på Saltkråkan". Att ge Tjorven och Båtsman ny kostym var en utmaning för någon som aldrig varit i Sverige.
– Jag behövde få en känsla för landet och människorna och studerade landskap och miljöer utanför storstäderna. Då trodde jag aldrig att jag skulle komma till Sverige.
Vid 19-tiden den 24 februari förändrades allt. Tania Filatova hade precis påbörjat onlineundervisning när bomberna föll. Tillsammans med sonen Nikita tog hon sin tillflykt till ett parkeringsgarage som agerade skyddsrum. Efter en vecka blev situationen ohållbar.
– När jag bestämde mig för att fly gick det fort, jag packade på 15 minuter och tog med Mazipan, min katt.
Hon tar upp mobilen och visar en film där människor balanserar på en sprängd bro för att ta sig över en flod.
– Det som etsat sig fast i minnet är soldaterna som med varma händer tog emot oss på andra sidan.
Nikita, som är 26, följde med på den efterföljande tågresan till västra Ukraina. Där hittade de ett tillfälligt boende innan det var dags att ta farväl.
– Han är en modig person, jag tror på honom.
Tania Filatova trodde aldrig att hon en gång skulle hamna i landet hon tidigare försökt få en bild av. Hemma i Ukraina hade konstnären nämligen illustrerat "Vi på Saltkråkan." Nu är hon i Sverige – som flykting.
Tania Filatova hade lämnat sitt hem utan att veta vad som väntade härnäst. Svaret uppenbarade sig i ett samtal med en väninna som redan befann sig i trygghet i Sverige och Eskilstuna.
– Hon pratade varmt om människorna. En dag hade hon mött en äldre man som reagerade då hon kallade på sin hund. Han frågade om hon pratade ryska och när hon svarade att det var ukrainska gav han henne en kram. Att svenskar var så gästvänliga berörde mig.
I dag bor hon i en gäststuga hos en familj i Eskilstuna. Väninnan bor i grannhuset.
– Jag känner mig trygg, det är helt otroligt att jag hamnade här. Så fungerar konsten ibland, att den nästan medvetandegör händelser framåt.
Förutom att på volontärbasis hålla kurser på ABF två gånger i veckan – "de har köpt in material och skapat förutsättningar för att vi ska känna oss bekväma" – siktar hon på att hitta ett jobb och lära sig språket.
– Jag vet inte om huset hemma finns kvar. Irpin var en stad med nybyggda hus men kriget fortsätter. Varje dag.
Självklart går tankarna till sonen och de har tät telefonkontakt.
–Jag önskar honom godnatt varje kväll. Och berättar att människor är öppna och snälla här. Nu är min uppgift att hjälpa honom att försvara Ukraina.
Så småningom vill hon skildra sina upplevelser genom konstnärskapet. Men tiden är ännu inte mogen.
– Om jag skulle göra något nu skulle jag bara använda en färg. Svart. Vi konstnärer ser världen med annorlunda ögon. Men just nu har jag svårt att se på grund av kriget.