1960, 1988 och 2022. Elin Järvinen blir tredje generationen att bära kronan. Efter mormor Inger var det moster Annikas tur.
– Ska vi prata om den där gamla träbiten?
Gösta Forsman, 87, ler spjuveraktigt när han pratar om ungdomens skapelse till sitt livs kärlek, Inger. Brudkronan förvaras trots allt under glaskupa och på hederplats i hemmet på Solvikens äldreboende i Flen. Och stoltheten när han hör barnbarnet beskriva varför hon vill föra traditionen vidare går inte att ta miste på.
– Förutom att morfar har gjort kronan så visade han och mormor hur lycka ser ut, säger Elin Järvinen, 29, som bor i Stockholm.
Som 26-åring var Flensbon Gösta lärling vid Lundmarks snickeriverkstad. På ledig tid snidade han en krona i bok, klädde den i bladguld och dekorerade sockeln med fyra eklöv, en blinkning till Flensvapnet. Avslutningsvis pryddes den med symbolerna för tro, hopp och kärlek. Efter att vigseln – och brudkronan – uppmärksammats hörde folk från när och fjärran av sig.
– Tidningar från hela landet skrev om kronan. Damerna ville ha en likadan och Herr Lundmark solade sig i glansen, säger han och tummar på ett utklipp från Eskilstuna-Kuriren 1960 med rubriken "Bröllopsståt i Flen".
– Inger var vackrast i världen. Med eller utan krona.
Kronan, dess skapare och bruden uppmärksammades när det begav sig.
Gösta Forsman ler från öra till öra och dottern Cecilia Järvinen kan inte låta bli att göra detsamma.
– Mamma och pappa månade så om varandra, även här, säger hon och berättar att det blev tvärnej när sköterskorna ville att sängarna av praktiska skäl skulle vara placerade en bit ifrån varandra.
– De höll alltid varandra i händerna när de somnade. Mamma gick bort förra året.
Träkronan väger 23 gram, är klädd i bladguld och har alltid förvaras som sig bör.
1988 bar systern Annika Billinger kronan när hon sa ja till sin make i Mellösa kyrka. Själv är Cecilia Järvinen det svarta fåret i sammanhanget. Hon gifte sig nämligen borgerligt, utan krona.
– Jag var en rebell, nu är jag kärringen mot strömmen. Jag ångrar mig inte men när jag ser Elin kan det kännas lite synd.
För barnbarnet råder inga tveksamheter inför den stora dagen.
– Morfar och mormor var en stor del av min och min systers uppväxt. Jag var ofta i morfars verkstad, borrade och snickrade. Eller sydde med mormor. Morfar fick henne alltid att skratta och de stöttade varandra. Jag har egentligen aldrig drömt om bröllop men när nu när jag ska gifta mig känns det självklart att kronan är med.
Förutom ovan nämnda skäl finns ett till.
– Alla som burit den har varit lyckliga, det känns tryggt. Jag är lite skrockfull och skilsmässa är min värsta mardröm, säger hon och övergår till att beskriva brudklänningen i spets som ska matchas med slickat hår.
– I vissa ljus ser klänningen ut att skimra lite i guld. Den är elegant och passar perfekt till prinsesskronan. Mormor hade en kort slöja, min är otroligt lång – längre än släpet.
"Jag hade väl inte råd med mer än 23 gram. Nä, men den ska ju bäras på huvudet, då får det inte vara tungt", säger Gösta Forsman.
När det blir dags för bildtagning kommer den spjuveraktiga ynglingen fram igen. Efter ett antal förväntade bilder tycker han att det får vara någon rättvisa och sätter kronan på sin hjässa – "jag är ju den enda som inte burit den" – och lyckas få den blivande bruden att skratta och skruva på sig av flera anledningar.
– Han kittlar mig, säger hon och tar resolut tillbaka kronan.
– Jag är extremt rädd om den, speciellt efter att moster Annika råkade gå in i ett tak.
Gösta Forsman kan inte låta bli.
– Äh, den gamla träbiten!