Redan som liten grabb var han med sin far ute i skogen och barkade av. Han iakttog och lärde av de äldre skogsarbetarna, som ibland inte var helt nöjda när den lille gossen kunde lika bra som de.
– När jag var åtta år körde jag timmer med häst. Det var inte fråga om barnarbete på den tiden, det var bara att hjälpa till där det behövdes, säger Ingemar Myllymäki, som blev fast anställd i Öster Rekarnes häradsallmänning som 14-åring.
Att han fastnade för just skogen och sedan har jobbat med den i över 60 år var oundvikligt, tror han.
– Jag har alltid haft intresse för skogen och naturen. Alla träd är vackra på sitt sätt och alla årstider går lika bra, men det ska helst inte vara för varmt. Och nu när jag inte måste undviker jag att gå ut i värsta snöyran.
När han började var skogsvårdare mer ett kroppsligt yrke än i dag. Men teknik har alltid varit viktigare än styrka, vilket har sparat på kroppen.
– Jag har aldrig varit rädd för att ta i och jag har aldrig haft problem med ryggen eller något annat, säger han.
Sedan åtta år driver han eget företag och hjälper gamla och nya skogsägare med rådgivning, röjning och plantering.
– Det finns hur mycket jobb som helst. En del köper upp skog och vet inte riktigt vad det handlar om, vill veta när det är dags att gallra eller avverka.
Han konstaterar att det gäller att hålla undan, för annars tar småbuskarna all näring och skogen blir ogenomtränglig av sly.
Ibland tittar han till skogspartier där han själv planterade på 1960-talet och nu ser resultatet. En del har hunnit bli slutavverkade och ny skog är på gång. En mäktig känsla.
För fyra år sedan råkade Ingemar Myllymäki ut för en mindre stroke, som ledde till att vänster hand var förlamad en tid. "Så nu är det slutjobbat?", frågade han läkaren.
– Men han sa, "nej nej, du ska fortsätta jobba, det är bara bra. Men du behöver väl inte börja med en 40-timmarsvecka direkt", säger Ingemar och ler åt minnet.
Däremot blev händelsen ett naturligt stopp för löpningen.
– Den saknade jag först.
För det har blivit många lopp under åren. Stockholm Maraton sprang han på 2.54 som bäst, medan en minnesvärd halvmara i Norrköping betades av på 1.15.
– De bästa loppen var i Apeldoorn i Holland, dit vi åkte 16 stycken långlöpare från IFK Strängnäs i början av 1980-talet. När man är iväg och tävlar lär man känna varandra bättre och det händer mycket roligt i kring. Vi hade ju tränat klart när vi åkte ner, så de första dagarna gick vi runt och tittade på marknader och stan. Det var fint.
70-årsdagen, som infaller i dag, har redan firats lite i förväg genom att barn, barnbarn, barnbarnsbarn och några kusiner kom och åt smörgåstårta och fikade.
– Det är roligt att samla ihop familjen, kul att de kommer. De flesta av barnen bor här i närheten, i Stockholm som längst.
En av presenterna var en kryssning till Åland med favoritrederiet, lyxig hytt och uppgraderade måltider.
– Vi brukar ta båten då och då, det är ett skönt sätt att koppla av.