Karin Hellström och Maria Melin efterlyser fler hjälpande händer i arbetet med utflyktsmålet. "Annars växer det igen", säger Maria Melin som sitter i styrelsen för Husby-Rekarne hembygdsförening.
Som traditionen bjuder arrangerades Botvidsdagen i slutet av juli. Årets firandet var blygsamt.
– Vi har varit 300 personer, nu kom 15. En pärla faller i glömska, säger Maria Melin som med sina 40 år sänker medelåldern hos den krympande skara som kämpar för att täppan, belägen mellan Bälgviken och Hälleforsnäs, inte ska förfalla.
Det är en solig förmiddag i slutet av juli när den före detta arkeologen tar med sig barnen, Vidar, 11, och Signe, 7, till platsen hon återkommit till sedan barndomen. Karin Hellström, 72, möter upp på parkeringen. Med en diger dokumentation av hembygdsförenings aktiviteter under armen tar läraren täten på den lilla stigen. Den kantas av blåbärsris så barnen hamnar på efterkälken.
– Berättelsen om Botvid har allt – kärlek, våld, avundsjuka, säger Kerstin Hellström som för historien vidare till sina elever på Bruksskolan i Hälleforsnäs.
Enligt skrönan ska tre desertörer från 30-åriga kriget, Botvid, Haar och Sven, ha bosatt sig på platsen. Skatten de hade med sig ska efter osämja ha hamnat i sjön.
– Botvid och hans fru har hittats i husförhörslängder. Sjön i närheten heter Haarsjön och det finns ett Svenstorp en bit bort, säger Maria Melin.
Vidar och Signe har hunnit ikapp och gör de vuxna sällskap vid anslagstavlan. Snart sätter de av i rasande fart utmed täppan.
– Oj vad det har växt sedan jag var här sist, säger Maria Melin och konstaterar att det inte bara är sly som behöver röjas.
Maria Melin menar att Botvidstäppan är ett utmärkt hemestertips för barnfamiljer. Från parkeringen är det 400 meter till täppan. "En tvååring klarar av att gå hit".
Tidens tand har gjort sitt. Bänkar behöver lagas, skyltar bytas ut. I mitten av 90-talet röjde man Botvidstäppan med kommunens hjälp. Bänkar, ett skjul och en kolarkoja byggdes. Man röjde fram lämningar, anordnade aktiviteter och bjöd på korngryn och fläsk, samt gav teaterföreställningar där en rasande Botvid gestaltades inför storpublik.
– Han hötte med geväret och skrek "vad gör ni på min täppa".
De flesta som var engagerade på den tiden har gått bort. Hos andra tryter orken. Om platsen inte ska växa igen behövs nya krafter.
– Vi vill få igång Bälgviksborna, jag är säker på att många unga som flyttat in inte vet att den finns.
Botvidstäppan röjdes på 90-talet. De flesta som då var aktiva i Husby-Rekarne hembygdsförening är i dag till åren komna eller har gått bort. Det behövs nya krafter för att hålla utflyktsmålet vid liv.
Sällskapet styr stegen mot kolarkojan. Nu är det barnen som är snabbast.
Vet ni vad en kolarkoja är?
– Nej. Kanske ett ställe där man gör kola, gissar Vidar.
– Jag vet! Jag har sett en film på Youtube, säger Signe som återigen plockar blåbär.
Hennes tunga matchar den lila tröjan.
– Titta, här kan man gå in, ropar hon och får upp dörren i ett nafs.
– Man kan sova över. Och laga pannkakor, hojtar hon efter att ha upptäckt en stekpanna som sett bättre dagar.
Vidar och Signe Jonsson Melin undersöker Botvidstäppans kolarkoja. Då den byggdes var utflyktsmålet populärt, nu faller det i glömska. "Vi behöver få igång Bälgviksborna", säger Maria Melin.
De vuxna är hack i häl. Enligt gästboken finns det besökare som spenderat natten.
– Jag skulle inte göra det, säger Vidar och hivar fram mobilen medan hans syster skuttar runt för att sedan återgå till favoritsysslan – blåbärsplockningen. Nu trär hon dem på strån.
– Som ett kycklingspett. Eller ett halsband. Jag älskar skogen.
Gänget knallar tillbaka och får syn på två obekanta ansikten som läser på anslagstavlan. Bröderna Yngve och Lars Kvarnström bor i Hälleforsnäs och besöker Botvidstäppan för första gången.
– Farsan pratade om den. Vad är det för imponerade stenhög därborta?
Svaret – "delar av en 850 meter lång stenmur" – väcker nyfikenhet och när Maria och barnen beger sig hemåt tycks bröderna ha fått en egen guide. Karin Hellströms stämma fyller berättelserna med liv.
– Jo, enligt skrönan...