Elitidrottaren Sofia Mattsson är flerfaldig guldmedaljör: VM-guld 2009, EM-guld 2010, 2013 och 2014. Då har vi inte yppat något om hennes tiotal SM-guld eller två VM-silver.
Finns det plats för så många medaljer i lägenheten?
– Nej, medger hon i sitt ljusa vardagsrum inte långt från träningshallen i Helsingborg.
– Tyvärr är några medaljer och pokaler nedpackade någonstans. Men den nöjda känslan finns ändå - och det är det viktigaste.
Trots en sådan formidabel och blänkande samling trånar hon efter ännu en medalj.
– OS är det största för en idrottare. En medalj i OS 2016 i Rio är mitt mål. Jag tänker alltid på det.
Inte nog med tankar. Allt hon gör är riggat för att ta henne närmare segern. Kosten, vilan och givetvis träningen två gånger om dagen. Att satsa mindre än 100 procent "skulle kännas som ett svek mot mig själv".
– Visst tänker jag ibland att det skulle kännas skönt att bara koppla av. Men då tar jag mig i kragen och gör det jag ska. Jag har mitt mål och vet att en grym kondition hjälper mig att vinna matcher. Jag älskar att tävla och se hur mycket min kropp tål.
Segrar på elitnivå kräver inte bara kroppsmuskler och snabbhet, hävdar Sofia Mattsson. Hjärnmusklerna är minst lika viktiga.
– Man måste tänka taktiskt för att bedöma den bästa tidpunkten för anfall. Fram tills dess måste man hålla huvudet kallt. Stressar man och går till anfall för tidigt öppnar man sig och blir sårbar.
Hon har en egenskap som är otroligt värdefull i matchsammanhang. Världsklass i envishet. Den kom i dagen redan som fyraåring i uppväxtens Gällivare.
– När det var 25 grader kallt ute sa föräldrarna åt mig att sluta leka och gå in. Men jag var så tjurig, sa "nej" och fortsatte leka i snödrivan i timmar.
Envisheten kommer som sagt väl till pass i sportsliga sammanhang.
– Många tror att hård träning räcker. Så är det inte. Ibland blir det bakslag och då gäller det att inte ge upp och komma igen. Vägen till framgång är inte spikrak.
Hennes väg inleddes av en slump. Som sexåring provade hon och hennes två systrar brottning hos en bekant som var tränare. Det var kul och ledde till många brottningsmatcher med systrarna på mattan hemma i vardagsrummet.
– Vi tävlade mot varandra i allt - att springa hem efter skolan, kasta boll, allt. Men inga våldsamheter när vi blev osams, nej du. Då blev jag tjurig och stängde in mig på mitt rum.
Enligt sambon är hon glad och positiv. Att båda är elitidrottare, även han inom brottning, ökar förståelsen för att träning och tävling går före tvåsamheten.
– Att vara borta från varandra i olika omgångar kan kännas jobbigt. Då gäller det att påminna sig om varför vi gör det. För att vi vill bli bäst i världen.
Eyal Sharon Krafft/TT