Hon är uppvuxen i hjärtat av Sörmland, i lilla Hälleforsnäs, där Matilda stortrivdes.
– Det fanns alltid mycket att göra där. Alla känner alla, och alla visste vilka jag och min familj var.
Familjen bodde kvar under hela Matildas grundskoletid. Och redan i förskolan märkte hennes lärare att Matilda behövde extra hjälp. Snart var hon själv engagerad i sin skolgång.
– Jag hade svårt med koncentrationen och låg efter mina klasskamrater. Så jag, en klasskompis och vår fröken startade särskolan i Hälleforsnäs. Det fanns inte mindre klasser och vi kände att vi behövde ha mer lugn och ro i klassrummet.
Initiativtagarna fick hjälp och stöttning av av skolan, skolkuratorn och BUP; Barn- och ungdomspsykiatrin.
– Jag kommer inte ihåg allt, det var ju rätt länge sen, ler Matilda. Men vi bildade typ en parallellklass som sen utökades mer och mer till en specialskola. Först hade vi ett rum, innan vi fick en egen avdelning på skolan. Och till sist blev särskolan placerad i en fristående byggnad. Vi var ungefär tio elever i olika åldrar som utgjorde särskolan.
Hon reagerar själv när hon uttalar ordet särskola, som hon tycker låter lite dystert. Kanske borde man hellre säga träningsskola, funderar hon. Och hon är väldigt glad över att hon fick möjligheten att välja det alternativet.
– Skoltiden blev mycket bättre för mig, lugnare och skönare. Och jag fick så mycket hjälp av lärarna. Jag gick ett extraår, så grundskolan blev sammanlagt tio. Det var skönt att få den tiden.
– Jag tycker synd om många elever i dag, de har så mycket omkring sig och tillvaron blir stressig. Jag älskade skolan, var nästan aldrig sjuk, fick bra betyg och var populär bland killarna.
Därför föll det sig naturligt att fortsätta plugga på gymnasiet. Matilda hade att välja mellan Eskilstuna och Katrineholm, hon besökte båda och valde Eskilstuna gymnasiesär på Rinmangymnasiet. Och i samma veva valde hela familjen tack vare föräldrarnas arbeten att flytta till Eskilstuna, så att ingen skulle behöva pendla.
– Jag läste vård och omsorg, praktiserade på en demensavdelning och det var tufft, kunde bli riktigt fysiskt. Jag tog studenten, men valde bort vården. Och sedan dess har jag jobbat med flera olika saker. Men ett tag blev det nedförbacke i livet, jag var ihop med fel person och klarade inte av att ha ett fast jobb utan gick på praktik.
För sju år sen träffade Matilda pojkvännen David – hemma på gatan. Ett år senare var de förlovade.
– Han har verkligen fått mig på banan. Och han tycker det är så charmigt när jag gör små misstag. Jag är sån, gör spontana grejer utan att tänka efter. David är lugnare, han är bra för mig.
Det var Davids hund som förde dem samman, och nu har de två fyrbenta familjemedlemmar hemma; Devil och Zelda. Och Matildas ögon fullkomligt lyser när hon pratar om hundarna.
– Jag gick lärlingsprogrammet på Lärvux 2014-2015, och valde inriktning husdjur. Jag fick en praktikplats på ett hunddagis, där jag stannade i fyra år innan jag insåg att jag måste ta tag i mitt liv och börja tjäna pengar. Min LSS-handläggare hjälpte mig skriva in mig på Arbetsförmedlingen, och i maj i år fick jag jobb på Samhall.
Hon trivs bra i det glada städgänget, tacksam över att ha fått dagliga rutiner och utlopp för sin noggrannhet, även om toalettstädning kanske inte är det roligaste hon kan tänka sig.
– Det är bara att bita i det sura äpplet, skrattar hon.
– Jag är anställd på ett år. Meningen är att jag ska hitta ett fast jobb, och får jag drömma är det hundar jag vill arbeta med. Och drömma får man ju!