Jaha ja!
Då var det dags att knyta ihop säcken för gott, slänga upp på axeln, ta hem och placera på bästa hyllan i någon bod hemma i Lista.
Nåde den i min närhet som sen av misstag råkar slänga "säcken" på tippen.
För den innehåller – om än viktlösa – så hjärtevarma minnen från mitt kvarts sekel som reporter på Eskilstuna-Kuriren.
I morgon 31/1 är det finito, på pappret min sista arbetsdag här på tidningen.
I den värdefulla "säcken" finns den första trevande tiden som lokalreporter på Kungsörsredaktionen (den lades ned strax efter att jag anställts där 1 februari-91! mitt fel?), en tid som helgreporter i Flen, många år som nyhetsreporter i Eskilstuna, några omgångar på sportredaktionen, redigeringen och de senaste sju-åtta åren på Personligtredaktionen!
Vad många roliga, sorgliga, spännande, viktiga, minnesvärda, intressanta historier och nyhetsuppslag ni läsare bidragit med under dessa 25 år. Ni har helt enkelt "bjudit upp till dans" både en, två och tre gånger, gett mig förtroendet att föra vidare det ni berättat.
Tack för det!
Länge leve lokaljournalistiken!
Men:
Då och då i livet hamnar man i en återvändsgränd.
Magkänslan säger att det är dags för förändring. Dags att stänga en dörr bakom sig och öppna en ny.
Där befinner jag mig nu!
Tacksamhet och vemod kring det som passerat, blandas med spänning, nyfikenhet och lust kring det nya som väntar.
Ett österländskt ordspråk har också regelbundet knackat mig på axeln senaste åren med orden: "om man tänker för länge på nästa steg blir man lätt ståendes på ett ben."
Därför följer jag inte med på framtidståget i mediebranschen. Jag har helt enkelt inte köpt någon biljett, utan står i stället lugnt kvar på perrongen och väljer att resa med ett annat tåg, mot ett annat mål. Det som egen företagare i en växande bransch inom det mer omhändertagande, problemlösande och friskvårdande området.
Visst smärtar det i magtrakten en dag som denna! Kuriren har ändå varit mitt andra hem halva mitt vuxna liv, mina kära arbetskamrater nästan som mina familjemedlemmar. Här har jag till viss del formats som människa.
Ja, ni känner säkert igen er.
Men ingenting i livet varar som bekant för evigt. Allt har sin tid.
Därför försöker jag att inte snyfta för mycket, utan vara glad, jätteglad, för de år jag fått och som förhoppningsvis också väntar.
Må så gott kära läsare. Fortsätt att höra av er till nya Personligtredaktionen som tar över på måndag 1 februari.
Stor kram till er alla och TACK för mig!
Nu vill även nyfunne kollegan och glädjespridaren sedan några år tillbaka, herr Stenbäck, ha ett ord med i laget:
Ja, tack för den snutten fru Seidl – men så är du ju min boss också.
Även jag lämnar härmed den här sidan och Personligtredaktionen efter nästan fyra fantastiskt roliga år tillsammans med er läsare och alla tiders bästa chef Anneli.
Efter hundratals födelsedagsintervjuer och dussintals av utdelade tårtor är det dags att gå vidare – från och med på måndag husera på tidningens sportsidor.
Stor kram till er alla från mig med!