Jag är ju trots allt 60 bast fyllda och är väl kanhända lite svårplacerad?
Men det är som det är med den saken och det bästa med rockaden är att jag nu får återuppta mitt krönikeskrivande – något jag vet tas emot med vilda glädjetjut från vissa medan andra där ute tycker att det är närmast tjänstefel av ledningen att ge mig detta förtroende.
Vilket är precis i min smak – för hur inspirerande är det att vara omtyckt av alla?
För att visa vad jag menar tänkte jag publicera två av de hyggligt många brev och mejl jag fått i rollen som krönikör här på EK.
I december 2015 fick jag ett handskrivet brev från signaturen "Dicken" som skrev: Dina krönikor är ofta jättetöntiga, men den i dagens tidning tar priset, larvigaste jag någonsin läst, tror jag. Har du snoppångest så kan du behålla den för dig själv tack. Hoppas du inte får någon tjänst alls så vi slipper läsa dig i fortsättningen!
I mars 2016 fick jag ett mejl från "Papperstidningsprenumeranten": Hej Lasse - jag saknar dina krönikor i EK. De fungerade som en balanserad motvikt till de välmenande, av genuin människokärlek genomsyrade krönikor och ledarartiklar som det annars bjuds på. Det blir lite tröttande med detta ständiga korståg mot alkoholens fördärvliga inverkan och alla mer eller mindre veganvirriga inlägg. Är det ett brott mot god publicistisk sed att någon gång använda sig av humor i ledarartiklar eller i de flesta kulturkrönikor? Anses det oseriöst?
Två glasklara besked om att smaken är som baken även bland våra läsare och jag välkomnar verkligen såväl ris som ros – skriv av er bara – jag älskar respons och tål mer pisk än ni anar!
Annars har det rullat på hyggligt bra för mig sedan senast – åtminstone på det civila planet – tiden på sporten var också helt okej, men stressen med det tekniska var nära att ta knäcken på mig och ett tag var jag så pass nära väggen att jag knallade in på Pensionsmyndigheten på Kungsgatan och frågade vad jag skulle få ut i månaden om jag gick i pension där och då.
Det var inget muntert besked som gavs kan jag säga - så jag blir nog tvungen att köra vidare något eller några år till.
Förra fredagen var jag i Rimbo och uppvaktade pappa Olle på hans 88-årsdag och efter att ha köpt böcker, tröjor och tofflor till gubben genom åren var jag helt tom på uppslag inför presentköpandet. Mamma Solveig hade heller inga goda råd att komma med i sammanhanget så jag frågade om jag skulle ge honom en back starköl.
– Ja, då blir han garanterat glad, svarade morsan och skrattade gott.
Så jag köpte 24 stycken 50 centiliters burkar av allsköns märken på Bolaget och rosettade in dem med röda sidenband – vilken succé det blev. Farsan sken som en sol vid överlämnandet och sedan sög vi i oss ett antal var medan vi käkade mandelpotatis, rödlök och alla andra tillbehör till surströmmingen som systersonen Johan i sin tur hade med sig till sin morfar.
Vilket party det blev och farsan fick verkligen känna att han levde...