Tiden rusar och nu återstår det bara två ynka månader innan jag fyller magiska 61 år och kan dra mig tillbaka för gott från arbetslivet och gå i pension.
Om jag nu skulle önska det alltså.
Med tanke på alla människor i min omgivning som lämnat jordelivet vid nyss fyllda 65 eller strax därefter under de senaste åren borde jag kanske ta mig en ordentlig funderare på om jag ska sluta knega eller inte.
Jag framförde nyligen mina tankegångar i ämnet för mina gamla föräldrar och de hade diametralt olika uppfattningar i frågan.
– Sluta för fan jobba – vi dör ju snart och du borde åtminstone få en miljon för kåken så ekonomiskt borde det inte bli några problem för dig, sa farsan som själv gick i halvtidpension från svetsarjobbet i 60-årsåldern och beskriver det beslutet som "det absolut bästa han har gjort här i livet".
– Inte kan du gå i pension nu – du är ju fortfarande unga pojken, kontrade morsan och spände sin argaste blick i favoritsonen sin.
Med vetskap om den skrala dusör staten erbjuder en så pass ung pensionär känns det ju inte superlockande att lämna yrkeslivet och dessutom trivs jag ju fortfarande bra här på Eskilstuna-Kuriren – men tänk, hemska tanke, om jag nu drabbas av en sådan där obotlig och aggressiv cancer om något år eller så - då kommer jag ju gräma ihjäl mig över att jag inte hoppade av ekorrhjulet tidigare.
Eller, skulle jag verkligen det?
Det här är oerhört svåra beslut att fatta – ponera att jag i dag fick ett läkarbesked om att jag hade ett år kvar att leva. Vad gjorde jag då? Jag har faktiskt inte en susning, mer än att jag verkligen skulle försöka fånga dagen.
På riktigt allvar.
Frågan är bara vad det innebär – i praktiken och för just mig.
Skulle jag ägna det där året åt mina nuvarande favoritsysselsättningar att skriva, snusa, spela, öla och pussa på sambon min eller skulle dödsskräcken bli så intensiv att jag började med tyngre droger än så och åkte världen runt för att förlusta mig på bordeller?
Ingen vet.
Ja ni läsarna, här sitter jag och funderar på existentiella frågor och ibland önskar jag faktiskt att man redan på förhand visste hur lång ens vandring här på klotet skulle bli. Det blev liksom lättare att planera sitt liv då. Det är ju en otrolig skillnad på att falla ifrån vid 66 års ålder eller att ånga på tills man fyller 99.
Vi skriver 01.36 fredag 11 november 2016 och jag sitter i vardagsrummet på Stenkvistavägens nionde våning med en rumsljummen Baron Trenck i farfarsglaset. Faktiskt fortfarande småfrusen efter torsdagskvällens långkalsongslösa besök på Tunavallen där tjejerna i United fick rejält med pisk av ett storligen imponerande Wolfsburg.
Tyskorna var grymt bollsäkra, men den som imponerat allra mest den här veckan måste väl ändå vara Donald Trump.
Så sent som förra sommaren avslöjade karln sin ambition att bli det republikanska partiets kandidat i presidentvalet – ett år senare hade han eliminerat övriga 16 kandidater varav Ted Cruz och John Kasich var de sista att slänga in handduken – och så i onsdags såg de amerikanska gräsrötterna till att den något bufflige 70-åringen blev USA:s 45:e president.
Donald Trump vann kampen mot Hillary Clinton – trots att han hade precis alla som räknas emot sig.
Kanske var det just därför ...