Jag tillhör definitivt inte den skaran.
Här om lördagen var jag ute i vimlet och roade mig, drack ett antal bägare och väl hemma igen blev det snack med sambon och hennes dotter med fästman med en påföljd att jag inte kom ner i bingen förrän vid fyratiden på söndagsmorgonen.
Förutom ett lika raskt som sömndrucket toalettbesök någon gång under förmiddagen sträcksov jag därefter till 18.00 på kvällen – snudd på 14 timmars sömn alltså – och ändå kunde jag somna in igen runt midnatt mot måndagen.
Detta efter endast sex timmar i vaket tillstånd.
Det här är inte helt unikt för min del – att sova har alltid varit en av mina absolut bästa grenar och sömnbehovet verkar inte avta med stigande ålder.
Jag är så glad för den här gåvan som Gud har gett mig – lite synd dock att långsömn inte finns med bland OS-grenarna.
Vore det så, skulle jag vara en given medaljkandidat.
Annars är det väl, ärligt talat, inte så mycket man är riktigt haj på nu för tiden. Jag var förvisso en hygglig fotbollslirare när det begav sig, men det är sedan väldigt länge preskriberat och i dagsläget kan jag inte komma på mycket mer än det här med ordvrängeriet och förmågan att tota ihop en text jag är någorlunda vass på.
Ni kanske tror att jag överdriver, men faktum är att det måste liknas vid ett under att min sambo står ut med mina tillkortakommanden i alla möjliga avseenden.
Hon är bättre än jag på i stort sett allt.
Hon rensar våra avlopp, hon sätter upp våra nya persienner, hon fixar min krånglande dator, hon leder om kablarna innan hon byter lampor från rum till rum, hon förklarar hur min telefon fungerar, hon vet vad alla varningslampor i vår bil betyder, hon lagar min cykel och slipar trägolven i kolonistugan.
Bara för att nämna något.
Vad gör jag då, kanske du undrar – och det gör jag också. Visst handlar jag hem mat rätt frekvent, jag tankar bilen till och från, plockar ur diskmaskinen, hjälper till med tvätten när tillfälle ges, går ut med soporna och fixar morgonkaffe till henne ett par gånger i veckan. Dessutom är jag allt som oftast glad, snäll och kärleksfull, det finns inte på kartan att jag skulle spöa min kärlek och det händer att jag överraskar henne med en blomsterkvast.
Hur det där lilla räcker till att få henne att titt som tätt säga det där magiska "Jag älskar dig" är närmast en gåta för mig – men hon har väl inte större krav än så på sin livskamrat – och jag är så glad för det.
På nyårsafton firar Ursula och jag tio år tillsammans och om jag får bestämma så fortsätter vi definitivt den här ingångna tvåsamheten tiden ut.
Jag kan bara hoppas att hon känner sammalunda.
Hallå där läsarna och tack som fan för responsen ni gett mig sedan jag kom tillbaka här i spalten – ni ska veta att den värmer mer än både guldstatyetter och den tjockaste av ylletröjor.
Fredagen den 7 oktober är ganska exakt timmen gammal och jag sitter här vid köksbordet med en Millenium i farfarsglaset. En av Bolagets absolut billigaste bira, men den duger mer än väl för mina smaklökar.
Helgen är här och jag hoppas att ni gör något positivt av den – det tänker jag göra. Trots att sambon knegar såväl lördag som söndag. Vem vet, det kanske blir karaoke på Hyttan framåt lördagskvällningen.
Man vill ju leva innan man dör.