Det var en kväll i februari eller möjligen i början av mars anno 1987 som Sebastian Larssons pappa Svante ringde mig i egenskap av tränare för IFK Eskilstuna och undrade om jag ville spela fotboll med dem stundande säsong. Några dagar senare tog jag bilen hit och efter en middag med övernattning på Statt bestämde jag mig för att skriva på övergångspapperna.
Kort senare flyttade jag in i en möblerad lya på Västra Storgatan i en stad jag knappt visste ett jota om.
Det visade sig rätt snart att jag kommit till en kanonförening med en skön ledarstab och en trupp bestående av en hel drös lovande ungtuppar kryddat med ett antal rutinerade rävar.
Men framför allt minns jag hur djäkla roligt vi hade tillsammans.
Det var pizza hos Anter Anter i Gredby var och varannan kväll, mycket kortspel och om matchprogrammet gjorde det möjligt svingade vi gärna några bägare ihop innan vi gled in på Statt eller Sky Light på lördagskvällarna.
Även på plan flöt det på bra för oss och efter vårsäsongen parkerade vi som etta i landets näst högsta serie med Djurgården tätt efter oss i tabellen.
"Nu kan ni sträcka på er när ni går på gågatan under sommaruppehållet", sa tränar-Svante inför vår korta ledighet.
Vilket vi givetvis passade på att göra och man kan väl säga att vi vara lokala stjärnor av ungefär samma dignitet som Guifspelarna är i dag.
Under hösten klättrade DIF om oss i tabellen och gick upp i Allsvenskan och året efter kom vi återigen tvåa i serien och fick se Örebro SK ta "vår plats" i den svenska fotbollens finrum.
Nu har 26 år förflutit sedan den där silverplatsen i ettan 1988 och jag är mig väl rätt lik medan Blåtopparna sjangserat betänkligt och sjunkit som en blydank i seriesystemet.
I morgon möter de Södra FF på Skogsängens IP och det krävs närmast ett mirakel för att mitt gamla IFK ska undvika degradering till division fyra - vilket är liktydigt med landets sjätte serie i ordningen.
Själv blev jag ju en hoppjerka av guds nåde på äldre dagar och har till dags dato representerat nästan alla fotbollsklubbar här i staden, men lite sorg i hjärtat känner jag allt inför söndagens drama och vilka våndor hängivna supportrar som Pära Karlsson, Aina Lundevall och bröderna Bryll går igenom just nu kan jag bara ana mig till.
Morgondagens derby kan bli något som det pratas om i årtionden framöver och jag hoppas vi ses i publikhavet.
Vi skriver en vädermässigt mycket behaglig (utetermometern visar 12,8 grader här uppe i skyn) svinotta fredagen den 3 oktober och undertecknad har tre arbetsfria dagar framför sig tack vare jobbhelgen senast.
I kväll lördag vankas det trerätters pokermiddag hemma hos allas vår Magnus Eriksson och förutom lir, mat och dryck står planering inför höstens resa till Ullared på programmet.
Det kanske kan låta lite fjolligt i vissas öron och jag tänker inte avslöja vem som kom med förslaget, men det är faktiskt sant att vi, fem fullvuxna karlar, ska åka dit och julklappshandla någon helg framöver och tro det eller ej – hela gänget är faktiskt överens om utflyktsmålet.
Så brukar det ytterst sällan vara när vi ska göra något ur den gemensamma kassan.
I övrigt kan jag meddela att fästmö Ursula inom kort lämnar mig för att i två veckor agera patient på en kurort i de kinesiska bergen.
Det blir ett äventyr utöver det vanliga - både för henne och mig...