Jag vet inte hur många timmar jag har lyssnat på "Den vassa eggen" sedan jag köpte Ulf Lundells dubbelalbum vid släppet i oktober 1985, men redan till nyårskonserten på Hovet en dryg månad senare hade jag lärt mig så pass mycket av de fantastiska textraderna att jag kunde skråla med i mer än bara refrängerna.
Den där konserten direktsändes för övrigt i Sveriges Television, men jag var givetvis på plats i hockeytemplet söder om söder och som dessutom låg på fem minuters gångavstånd från min lya på Skulptörvägen.
Konsertbiljetten var en förskottspresent till min 30-årsdag som lurade runt hörnet och stolen min, som jag mest stod på, var belägen ungefär 20 meter från den man som varit min guru alltsedan jag lyssnade på och läste samma snubbes debutalster i form av Vargmåne respektive Jack i mitten av 70-talet.
Någon gång i den där 70-talsvevan var jag faktiskt ännu närmare min idol – vid hans lägenhetsdörr på Blekingegatan 11 närmare bestämt. Jag knatade nämligen några trappor upp och ringde på hemma hos Lundell under en fest hos kompis Moving som bodde på bottenvåningen i samma port. Jag var dock ordentligt påstruken vid tillfället och det var nog tur att han inte öppnade.
Eller - så här i efterhand var det kanske inte det.
Även om jag hade fått mig en snyting av Uffe hade jag förmodligen betraktat det som både en merit och ett härligt minne så här 40 år senare...
Min hjälte har producerat mängder av sånger genom åren, men än i dag håller jag ovan nämnda skilsmässoplatta som hans allra vassaste och den senaste veckan har jag drömt mig tillbaka i tiden och intensivlyssnat på spår som Rialto, Inte ett ont ord, Lit de parade, Aldrig så ensam, En fri man på stan och Chans på eminenta Youtube.
Vanligtvis är det ju väldigt mycket David Urwitz som dånar ur högtalarna här hemma på Stenkvistavägen, men nu är sambon i Kina och jag är allenarådande när det gäller brus i huset.
Det gäller att passa på.
Dessutom tyckte jag att det var lägligt att hylla vår störste bland poeter nu när han snart fyller folkpensionär - för jag misstänker starkt att han inte dyker upp bland de kändisar som TT Spektra brukar bidra med här på Personligt.
Nej, födelsedagsintervjuer känns inte riktigt som mästers grej.
På tal om idoldyrkan så var jag en av få bland mina jämnåriga där hemma i Björkhagen som aldrig önskade mig ett autografblock i present, men två namnteckningar har jag ändå bett om och fått under livsresan.
Sven Lindmans och Lill-Babs.
Den förre var Djurgårdens tuffing nummer ett på mittfältet när det begav sig och den senare min våta dröm tillsammans med Sylvia Vrethammar under mina allra första år som könsmogen.
Svens autograf fick jag när han gästade vårt fotbollsläger på Barnens Ö i slutet av 60-talet och Barbros charmade jag till mig i Norrtälje folkets park sedan Björne P och jag moppat dit som 15-åringar 1971.
Ja ni läsarna - det är ljusa minnen som dyker upp här i sinnet denna lika gråkalla som svarta natt mot fredag 17 oktober. Jag sitter mol allena här på kammaren och sippar försiktigt på den Mythique Saint Landelin som bubblar förföriskt i farfarsglaset.
Att påstå att det känns gott att leva och gott att finnas till just i denna stund måste betraktas som en underdrift.
Glad helg på er.