Någon gång runt 1980 åkte jag och en polare till Los Angeles för att hälsa på vår fotbollsmålvakt från pojklaget som i sin tur lämnat Stockholm och dragit till självaste Hollywood för att satsa allt på en skådespelarkarriär.
Vi var i USA närmare en månad och under den tiden var det fyra-fem personer som spontant sa "Aha from the suicide country" när jag berättade att jag kom från Sverige.
Trots mina skrala språkkunskaper förstod jag att de ville antyda att vi svenskar var närmast världsbäst på att ta livet av oss - vad jag däremot inte fattade var hur i helsefyr jänkarna hade koll på något dylikt. För i min, då än trängre föreställningsvärld, visste inskränkta amerikanare nästan ingenting om skeendet utanför sina egna statsgränser...
Samtidigt hade jag själv inte en susning om någon självmordsstatistik där hemma och det var ju inte så konstigt då detta vardagliga fenomen var absolut bannlyst att tala eller skriva öppet om på den tiden.
"Nämner vi ordet självmord så kommer en våg av nya självmord att skölja över landet", sa expertisen - och ingen vare sig ville eller vågade säga emot.
Bekvämt för makten förstås, som öppet slapp konfronteras med sina undersåtars starka dödslängtan. Men den här lika påtvingade som obehagliga tystnaden ledde naturligtvis till att offrens anhöriga fick bära enorma skuld- och skamkänslor i all sin ensamhet.
I oktober 2006 lyfte det på den tiden eminenta radioprogrammet Karlavagnen på det unkna lock som då fortfarande låg tätt kring allt vad självmord heter. Suveränt guidade av lyhörda programledaren Lisa Syren ringde anhörig efter anhörig in och berättade sin gripande historia om en äkta hälft, en förälder, ett syskon eller ett barn som tagit detta ofattbara, men ack så vanliga beslut.
Vi var nog rätt många som satt vid radion och grät den där förnatten och samtidigt insåg att det fanns ett uppdämt behov av kolossalformat att få prata öppet om de här tragedierna.
Än i dag tisslas och tasslas det stundom kring självmord, men vi verkar ändå ha lärt oss att det inte går att tiga bort fenomenet. Det ges ut böcker i ämnet och här om dagen hörde jag en ung tjej berätta om hur hon gick med självmordstankar från nio års ålder till långt upp i tonåren innan hon till slut mötte en människa i vårdsvängen som förstod henne.
Hon mådde bra nu, men hade haft ett rent helvete under färden.
2012 tog 1530 personer livet av sig i Sverige - fyra människor om dagen - och det är bland ungdomar i åldern 15-24 som man kan se en ökning och i de åldrarna är självmord också den allra vanligaste dödsorsaken.
Min morfar Alfred fick jag inte ens träffa på grund av självmord och jag tror de flesta av oss har någon i bekantskapskretsen som gjort sammalunda.
Om det här borde vi prata mycket mer - den psykiska ohälsan finns runt omkring oss hela tiden och den kan drabba vem som helst - men den är ofta svår att se för omgivningen.
Så försök vara lyhörd.
Ja ni läsarna - det blev lite dystert här i natten, men jag upptäckte inslaget med den där unga tjejen av en ren slump ute på nätet och tyckte att det var så himla positivt i jämförelse med alla gråtrista valdueller jag genomlidit på samma nät de senaste kvällarna.
Hon gav mig hopp och kändes faktiskt mer äkta än de där åtta pratmakarna tillsammans
Men nästa söndag är det jag som kommer att rösta.
På vad ska ni dock ge blanka fan i...