Det handlar ju faktiskt om sex med dittills okända på båda håll.
I förra veckans nummer av Folket fick vi hänga med till Paradise Swing här i Eskilstuna och blev upplysta om att det är en av Sveriges största swingersklubbar med sina drygt 750 medlemmar.
Tre dagar i veckan gökas det friskt i deras lokaler och såväl singlar som par är hjärtligt välkomna kunde vi läsa.
Alla gäster får ett band att bära runt handleden för att visa vad man är ute efter. En färg för dem som bara vill flukta, en annan för par som är intresserade av andra par och en tredje för singlar.
– Det är alla möjliga människor här - präster, psykologer, vd:ar, industriarbetare och arbetslösa, berättar paret som driver stället och reportagebilderna visar att man kan krydda sexet med bland annat smiskredskap av alla de slag, stupstockar och ett gigantiskt träkors där man kan binda fast varandra.
Ja ni - vad ska man säga - någon som känner sig sugen att lösa ett medlemskap?
Själv är jag rätt skeptisk till flockbeteenden av det här något udda slaget, åtminstone så länge jag är hyggligt lycklig med sambo Ursula. Jag får obehagliga rysningar bara vid tanken av att se henne idka het älskog med en okänd man samtidigt som jag står strax bredvid med total stiltje i kalsongerna när jag ska försöka fullborda ett sånt där partnerbyte.
Nej ni, något dylikt tänker jag inte utsätta mig för.
Och ärligt talat så tror jag att det är ytterst tveksamt om det ens uppfunnits några piller starka nog att begåva mig med ribba i folksamlingar...
Hallå där läsarna, nu är det slut på friden och jag är tillbaka i spalterna igen efter 39 dagars ledighet. Och vilken semester jag fick - solen sken från en molnfri himmel i stort sett varje dag och jag fick mig en sån där härligt gyllenbrun färg på min annars så blekfeta lekamen.
Nystarten har gått i lugnets tecken med en tredagarsvecka tisdag-torsdag och nu sitter jag här i sängen på Stenkvistavägen natten mot den 22 augusti och njuter av en kylskåpskall så kallad fulöl a´la dryga tian upphälld i farfarsglaset medan regnet kulsprutesmattrar mot sovrumsfönstret.
Sista semesterhelgen tillbringade jag på Clarion Hotell i huvudstaden och där hann jag njuta av mäster Lundell på Skansen, besöka kultställen som Gröna Jägaren och Engelen, träffa ungdomspolarna Pirre och Snirran i Skarpnäck och se ett knippe engelska ligamatcher på hotell-tv:n innan det var dags att heja fram kärleken till en hygglig tid i Midnattsloppet.
Annars handlar det mesta om valpropaganda dessa dagar och jag är redan innerligt trött på all galla de olika kombattanterna spyr på varandra i stället för att prata om sitt eget partis förträfflighet.
Men än mer stör jag mig på alla de här plakaten som partierna fular ner stadsbilden med - tror de verkligen att någon enda människa går runt och läser plakatens budskap och sedan går och röstar därefter?
Skulle inte tro det va.
Vad jag däremot kan konstatera är att etablissemanget och fotfolket går i värre otakt än någonsin tidigare.
Jag tror vi har en resultatmässig rysare att vänta framåt natten den 14 september.