Jag ringde naturligtvis till Rimbo och gratulerade pappa Olle på fars dag här om söndagen och gubbens omedelbara svarskommentar löd "tack du - tyvärr kan jag inte önska detsamma".
En föga finkänslig, men ändå inte helt oväntad passning från min käre far.
Men så är det ju - några knoddar har det varken blivit eller ser det ut att bli för min del, men å andra sidan fick ju syrran tre barn och den trion har i sin tur snart sett till att åtta nya individer knallar omkring här på klotet - så nog finns det barn så det räcker och blir över i min omgivning alltid.
Dessutom är jag faktiskt gudfar till Åke och Marinas förstfödda barn Ludvig.
Ludde var ungefär året gammal när jag under en period var barnvakt åt honom en dag i veckan och jag minns att det var tuffa timmar med matning, blöjbyten och att hela tiden vara på sin vakt så att inget olämpligt föremål slank ner i magen på den för åldern rätt vilda krabaten.
Än i dag kan jag förundras över hur föräldrarna vågade lämna sitt då enda barn i mina för ändamålet oerhört oerfarna händer.
Annars har jag väl inte skött hedersuppdraget som gudfar något vidare - förutom den där slanten till Ludde och hans lillasyster Matilda framåt jul har engagemanget varit rätt visset.
Redan när Ludde var en liten tuss pratade vi dock om att jag skulle ta ut honom på krogen när han var mogen för dylikt och nu är det snart dags - närmare bestämt den 1 december då han fyller 18 år - så nu vankas det hur mycket mat och bira du bara orkar på valfritt hak här i staden Ludde.
Vem vet, jag kanske bakar en rejäl snusprilla åt grabben nu när han är myndig och får göra precis vad han vill. Man får ju lära ut det man kan, typ - den religiösa uppfostran får mer lämpade personer stå för...
MEN - om jag brustit i rollen som gudfar är det ändå ingenting mot vad jag gjort som "far i huset".
Jag har levt med Ursulas dotter Caroline omkring mig sedan hennes mor och jag träffades för snart åtta år sedan. Vår relation har dock varit frostig, ja på gränsen till djupfryst i perioder och det är väl därför hon figurerat så skralt i mina rader genom åren, tänker jag.
Carro var 14 år när jag som 51-åring klampade in i hennes vardag våren 2007 och vårt förhållande blev krampaktigt redan från start då jag valde att prata med hennes mamma i stället för att konfrontera henne med allsköns föråldrade åsikter jag hade om allt från läxläsning till pojkvänner på flickrummet.
Det var en usel taktik skulle det visa sig och snart gick vi där i lägenheten som två främlingar från vitt skilda planeter.
Så här med facit i hand inser jag naturligtvis att jag som vuxen borde ha agerat annorlunda den där första tiden, men jag förstod inte bättre och får väl trösta mig med att kompisar har berättat snarlika och ibland ännu värre historier när de dejtat kvinnor med barn.
I dag har Caroline fixat såväl jobb som egen lägenhet och jag rankar dagen då flyttlasset gick som en av de bästa i mitt liv och är rätt säker på att hon kände ungefär likadant.
Jag har varit en usel plastpappa Carro - men jag lovar att bli en grym plastmorfar om och när den dagen kommer.
Om du nu ger mig en andra chans...