Jag måste erkänna att jag såg fram mot det där extravalet som Löfven aviserade för ett par månader sedan, men karln gjorde en rejäl kovändning och kokade ihop en motorvägsbred uppgörelse med sina motståndare i stället.
Märkliga tider vi lever i.
Plötsligt stod hela detta brokiga gäng glatt leende bredvid varandra och alla hätska beskyllningar och närmast hatiska kommentarer som haglade mellan kombattanterna i de otaliga partiledardebatterna härförleden var som bortblåsta.
Som väljare fattade jag absolut ingenting.
Någon liknade uppgörelsen med en smutsig kartell, flera av våra avdankade storfräsare inom politiken talade om demokratins förfall och med facit i hand kan jag lugnt konstatera att höstens valspektakel torde ha varit alla tiders grövsta spel för galleriet.
Vi blev grundlurade helt enkelt.
När jag växte upp var det ett ideologiskt avgrundsdjup mellan s och m, men de senaste tio åren har jag haft svårt att uppfatta de reella skillnaderna mellan våra två bjässar. Jag misstänker dock starkt att farfar Emil roterar ett och annat varv i sin kista på Skogskyrkogården om han fortfarande följer det politiska skådespelet.
Fast nu är ju sd ordentligt bortkollrade och det verkar vara det enda riktigt viktiga i svensk politik nu för tiden.
Om inte ett nytt extraval utlyses får vi snällt vänta till hösten 2018 innan vi får reda på hur folkets dom lyder på den här överraskande walk over från oppositionens sida. Det är långt dit, men det blir oerhört spännande.
Vi skriver 01.25 fredag 9 januari och jag sitter i vardagsrummet här på Stenkvistavägen och småmyser i natten efter att tidigare i kväll ha varit med och uppvaktat EK:s eminente redigerare Magnus Hårdstedt med kluckande paket och golfklubba på 50-årsdagen.
Det blev några kalla, glada tal och uppfriskande snack med nära dussinet kollegor på en av stadens många pubar.
Under torsdagen hann jag även med att intervjua dagens 30-årsjubilar Robin Öhrbom som var en hårsmån från döden när han spräckte skallen och fick en hjärnblödning för fyra år sedan. Trots en del efterhängsna känningar av olyckan var killen så där härligt positiv och livsglad att jag gick ifrån vårt samtal sprängfylld av energi.
"Vi gnäller om allt från för dyra ostar till taskig täckning på mobilen, varför inte se allt det vackra runt omkring oss och börja leva i stället", sa Robin.
Så sant som det är sagt.
Jag har mött en hel del människor med liknande historier och ibland känns det nästan som vi måste drabbas av en smärre katastrof innan vi har förmågan att sakta ner farten och upptäcka de där små med ack så välgörande glädjeämnena som vardagslivet faktiskt är fyllt av.
Det gäller bara att ta sig tid och upptäcka dem.
Själv fyller jag 59 år i morgon söndag och det faktum att det bara är ett ynka år kvar till 60 gör att jag nästan får svindel.
Det låter ju så himla gammalt.
Jag kan ju fortfarande känna de mest avlägsna händelser från förr som nyss - som när Irran pillrade in sin tungspets i mun på mig vid 13, när polarna sa att det var ett nytt tändstift som gjorde att min moppe gick 20 kilometer snabbare än tidigare eller när jag sov första natten i första egna lyan i Skärmarbrink vid 18.
Men nu är det helg och den ska tillbringas i huvudstaden - med alla sinnen på vid gavel.
Ha det, ni med.