Första mötet minns de fortfarande med skärpa. 15-åriga Anita, som var Stockholmstös, befann sig tillfälligt i Skåne eftersom hennes föräldrar hyrde sommarhus där. På samma ort bodde Gunnar.
– Jag hade satt mig i en dikeskant för att läsa en tidning som jag köpt, säger Anita. Då kom ett fotbollsgäng förbi – och där fanns Gunnar.
– Jag var så fräck så jag började prata med henne, säger Gunnar. Jag var nog lite dumdristig där, ha ha.
Den hösten skrev Anita i sin gyllene bok: "Ska jag någon gång gifta mig blir det med Gunnar." Och så blev det.
Fem år senare, 1956, tågade de fram till altaret och strax därefter flyttade de till Eskilstuna eftersom Gunnars syster bodde där. I dag vistas paret i ett vackert gult trähus på Söder med mycket minnen innanför väggarna. Här finns flera föremål från Gambia som nästan blivit deras andra hem.
Vad gillar ni hos varandra?
– Jag brukar säga till Gunnar när vi ska göra något att "jag har bestämt oss."
Och då blir det oftast så. Anita försöker också pusha på Gunnar för att han ska inse hur duktig han är. Han fixar allt möjligt därhemma. Lagar bilar och bygger bikupor till exempel. Så fort något praktiskt behöver göras fixar maken det.
Ett exempel på parets kreativitet är att de när årstiden tillåter det säljer stadshonung från sin trädgård. När skylten i fönstret ut mot gatan kommer upp vet man att det är skördetid.
– Anita är idésprutan i vårt förhållande, berömmer Gunnar. Hon är också bra på att organisera.
Paret har rest mycket under de senaste åren, framför allt till Gambia där de varit 22 gånger. I Afrika har de också stöttat en flicka under hennes skolgång.
Har ni tips på hur man lyckas hålla ihop under så många år?
– Jag tror inte det finns något knep, säger Gunnar. Ibland är vi osams men när man får lugna ner sig så går det över. Det enda råd jag kan ge är att aldrig lägga sig osams.
Anita har varit hemmafru i alla år och tagit hand om barn och hem. Gunnar jobbade de sista åren på Eskilstuna kommun som maskinist på värmeverket.