Hon har bott ett antal år i Stockholm under utbildningar och jobb men tog maken med sig och flyttade tillbaka till sitt älskade Nyköping. Här finns allt Lotta Fagerholm kan tänkas behöva, inte minst närheten till det mesta och framför allt till havet.

Hon konstaterar att ju äldre hon blir desto starkare känns behovet av sammanhang i livet. Att bo där man känner kvarteren, att veta vem man är och varifrån man kommer. Makarna har rest mycket och sett sig om i världen, och gör det fortfarande. Men nu börjar det kunna räcka med en långweekend ibland. Prioriteringarna har skiftat.

– Att vara hemma har blivit viktigare. Jag älskar att få ta det lugnt på hemmaplan.

Artikelbild

| Skrivglädje har Lotta Fagerholm alltid haft. Efter att ha läst till journalist tog skrivandet fart på allvar.

Med det sagt meddelar Lotta lyckligt att femtioårsdagen firas i Frankrike.

– Jag bodde på rivieran ett tag efter gymnasiet, och har pluggat franska och varit en riktig frankofil tidigare. Men på de här 30 åren har jag bara varit tillbaka en gång av någon underlig anledning. Nu tar jag med mig maken, dottern och mamma och visar dem mitt älskade Frankrike. Det kommer bli en fantastisk resa.

Familjen har hyrt hus i en liten genuin by och ska också hyra bil och resa runt i landet, se såväl vingårdar som Omaha beach i Normandie och andra minnen efter nazisterna och Andra världskriget.

Lottas stora intresse för historia, religion och samhällskunskap ledde så småningom till en lärarutbildning. Hon har däremellan tagit ytterligare tre akademiska examen, är statsvetare i botten och har jobbat på såväl Regeringskansliet som Hyresgästernas riksförbund innan hon läste till journalist och släppte loss skrivandet på allvar. Skrivglädjen har hon haft med sig hela livet, från skoltiden när uppsatsskrivandet var favoritämnet, över åren som engagerad journalist på bland annat DN och Södermanlands Nyheter, till starten som författare.

Men livet blev tvunget att bokstavligen slå undan benen för henne innan hon kom igång. Ett krossat knä mitt i julstöket 2014, med operation och långtidssjukskrivning, blev öppningen. "En spricka i spegeln", som kopplar ihop Andra världskriget med den stora flyktingkatastrofen 2015-2016, kom ut i början förra året och fick fin kritik.

– Jag hade haft ramberättelsen i mig länge och när jag blev sittande bara kom den. Jag grät inte en tår under hela den här besvärliga tiden, jag förstod att det var något jag var tvungen att gå igenom. På samma sätt som när jag träffade Anders och bara kände på mig att det skulle bli väldigt svårt att bli gravid. Vår underbara dotter väntade på oss i en annan del av världen. Jag är en klassisk agnostiker, med ett slags visshet om att det finns något större än oss.

Och bokidéerna har bara fortsatt att komma. Uppföljaren kommer därför i september och heter "Skärvor av hat" och en tredje roman är under produktion. Lottas stora intresse för ondska och godhet utgör den ständiga grunden till författandet och förhoppningen är att böckerna ska ge läsaren tänkvärda budskap och utmaningar; Hur hade du själv reagerat och agerat i en liknande situation?

– Jag har ett stort intresse för människans inre väsen, våra bevekelsegrunder. Vanför fattar vi de beslut vi gör? Hur blir vi dem vi är? Vem är svensk och när blir man svensk? Är livet verkligen så svart eller vitt vi ofta inbillar oss? Själv är jag övertygad om att jag hade kunnat bli en massmördare om jag levt i Tyskland under kriget och indoktrinerats av all Hitlerpropaganda. Det tror jag alla hade riskerat att bli.

Drömmen är att skriva på heltid. Där är hon inte än men hoppas att hon till hösten, då hon börjar ett nytt jobb inom grundskolan i Nyköping, ska kunna ägna en dag i veckan åt författandet. Under våren har hon jobbat som trafikassistent på Skavsta flygplats.

– Det är uselt betalt och dåliga arbetstider, men jag är som arbetardotter van att göra rätt för mig och kan inte bara sitta hemma. Och så här en kortare period är det skitkul, jag får jobba med många unga roliga människor och får massor av uppslag till kommande böcker i alla möten och händelser på flygplatsen.

Lotta Fagerholm känner stolthet över sig själv, sin släkts första akademiker, och över vad hon hittills åstadkommit.

– Det var aldrig självklart att jag skulle läsa vidare och jag har aldrig haft lätt för mig i skolan. Men allt går om man vill. Sen kan man ju tycka att nio år på universitetet låter lite stört, men vann jag ett par miljoner skulle jag lätt skriva böcker och plugga på heltid, bara för att det är så kul.