När bilden togs hade Malin och Patrik ingen aning om vad som väntade bara några timmar senare, samma natt ...
Vi börjar från början. Det är söndag och enligt vårdens beräkning skulle Malin Olsson, 34, ha fött barn för fyra dagar sedan. En granne kommenterar "oj, då kan det gå undan när det väl är dags" varpå hennes sambo Patrik svarar lite skämtsamt "tur att vi har en snabb bil".
Natten som följer går som i ultrarapid, samtidigt som så mycket hinner ske på få minuter. Malin vaknar av en första värk klockan 00.30 och tio minuter senare kommer nästa. Och den gör ganska ont. Hon går in till badrummet för att inte väcka Patrik eller tvååriga dottern Astrid som brukar vakna någon eller ett par gånger varje natt. Värkarnas intensitet ökar ytterligare.
Hon väcker Patrik och ber honom ta fram tens-apparaten, som ska ge smärtlindring genom elektrisk nervstimulering, som de har lånat av en vän. Nu kommer värkarna var fjärde minut. Malin har ont och Patrik trasslar med sladdar och plattor som ska kopplas rätt.
– Den tog inte bort smärtan, men den distraherade så man jag fick något annat att fokusera på. Det gav mig ett fokus, vilket var bra. Annars vet man ju inte var man ska ta vägen i en värk, minns Malin så här sju veckor senare.
Ebba föds och plötsligt är all smärta som borta, Malin har bebisen på bröstet, känner sig glad och lugn medan Patrik klipper navelsträngen. Hennes lärdomar? Att förlossningar blir som det blir. Det är bara att följa med.
Hon ringer förlossningen som hör att det är läge att välkomna henne till sjukhuset – men det är inte bara att slänga sig iväg till Eskilstuna. Först måste en barnvakt anlända till hemmet i Mariefred.
Nästa samtal går till Malins pappa som är redo att rycka in, han ska bara få på sig kläder, hämta bilen i garaget och köra dit. Från Stockholm.
20 minuter senare är värkarna smärtsamma och Malin har svårt att hantera dem – och att vänta ytterligare 40 minuter till avlösning känns orimligt. Patrik börjar förbereda packningen och bilen för att kunna åka, mellan Malins värkar.
– Han fick springa runt och hämta bilbarnstolar och väskor mellan värkarna som kom var fjärde minut, för han var tvungen att hålla i mig när jag fick en värk för det gjorde så ont.
"Personalen var så bra på att hantera mig i det flykttillstånd jag befann mig i", säger Malin Olsson om när hon knappt kunde förstå att hon hade hunnit fram till sjukhuset.
Desperata efter en barnvakt som kan rycka in i väntan på Malins pappa ringer de en granne, som har telefonen på nattläge. De testar hennes sambo istället, som inte svarar. Men han ringer upp igen efter bara två minuter. Han får läget förklarat för sig och lovar att komma, en kvart senare dyker han upp.
Nu är värkarna så intensiva att Malin knappt vet var en slutar och nästa börjar.
– Vi försökte ta oss ut och in i bilen, då kom en värk till, och då insåg jag att jag hade satt mig på sladdarna till tens-apparaten och så ville jag hålla i Patrik och han visste inte om han skulle köra eller vänta och jag fick skrika "skit i bältet, bara kör!"
Väl i bilen kan Malin släppa oron för Astrid och vem som ska passa henne. Nu finns bara ett fokus: att inte föda barn i bilen, längs motorvägen.
Hon ringer sjukhuset och meddelar att de är på väg. Kan personalen möta dem vid dörren? Hon är rädd att de inte ska lyckas ta sig till avdelningen själva. Ytterligare en värk får henne att kasta över telefonen till Patrik som får prata med förlossningspersonalen. De hör Malin i bakgrunden och undrar om det inte är så att de måste stanna och föda i bilen? Patrik framför frågan till Malin som svarar med ett vrål: Kööör! Bara köör!
– När de förstod att jag inte var intresserad av att stanna uppmanade de mig att känna efter om jag kunde känna barnets huvud med handen. När jag insåg att jag inte kunde det blev jag lite lugnare.
Minuterna längs E20 tickar och Malin tvingar sig själv att inte följa med krystvärkarna som dånar i kroppen. Patrik gasar på, de har motorvägen för sig själva.
Föda i bilen? Nej, trots stressen och smärtan trodde Malin aldrig att bebisen skulle födas någon annanstans än i sjukhuset. "Det var som att jag vägrade acceptera det", säger hon.
02.08 anländer de till sjukhuset i äkta Hollywood-manér: sladdar in, drar i handbromsen, smäller upp dörrarna och hoppar ur bilarna. Personalen står redo vid dörren och Malin hinner inte ens hälsa innan hon får en kraftig värk.
– Jag slängde mig i barnmorskans famn och bara försökte hantera smärtan.
Patrik och personalen hjälper Malin upp på en brits. Ännu en värk. Hon rullas in i hissen. En värk till. "Malin, du är framme! Du är på sjukhuset. Du är framme. Du är här. Du kan slappna av. Vi kommer hjälp dig", lugnar barnmorskan.
Då släpper all stress och insikten slår till med full kraft: "Okej, jag ska få föda på sjukhuset. Inte i bilen". Sällskapet är framme vid förlossningssalen, Malin får av sig kläderna och förflyttas till sängen. En värk till och nästa filmiska scen: SPLASH! Vattnet går, allt på en gång. På ren reflex börjar hon ursäkta sig: "Oj, jag blötte ner sängen".
För första gången tillåter sig Malin att följa med värken, men blir delvis hejdad av barnmorskorna som inte vill att det ska gå för fort, med risk för bristningsskador. Två par barnmorskehänder håller emot i ett så kallat perinealskydd för att kontrollera framförandet.
Med sin tidigare epidural-förlossning i bagaget får Malin, nu helt utan smärtlindring, plötsligt uppleva den brännande smärta som kan uppstå vid förlossningens sista del. I ett försök att bli kvitt smärtan krystar hon allt vad hon orkar, även mellan värkarna. Så kommer en riktig värk. Hon krystar mer. Det har gått fyra minuter sedan hon landade i förlossningssängen – och Ebba ser dagens ljus.
Klockan är 02.19. Det har gått 109 minuter sedan hon vaknade av första värken, hemma i sängen i Mariefred. Där Astrid sover natten igenom, för första gången i livet.
Tur att de har en snabb bil.
Samma sekund som Ebba kom ut var det som att all smärta försvann. Malin minns lättnaden och glädjen som sköljde över henne.