Men när han satt på hemmaplan för att bli uttagen för fortbildning i Sverige visste han ärligt talat inte var det nordliga landet låg, men det frågade aldrig intervjuaren honom om. Han var då 20 år och gick på en yrkesskola för att bli radiotekniker. Skolan drevs av FN, delvis med Sida-pengar.
– Vi landade i Malmö och bussades till Sofiero, till ett vandrarhem, klockan var åtta på morgonen. "Kolla grabbar, det är brudar som cyklar". Det hade vi inte sett tidigare. Och så minns jag att det var kallt, säger Mikael Ajrami om det första minnet av Sverige.
Under tre månader bodde han i Norrköping och gick en typ av introduktionskurs. En av lärarna tog på sig att undervisa i svenska på kvällarna, någon organiserad språkundervisning fanns inte. Mikael Ajrami lärde sig svenska så pass bra att han på telefon kunde pratade med den familj som han via Sida skulle fira jul med i Falköping. Och den familjen blev så imponerad att de fixade en tidningsintervju – och 40 personer hörde av sig och ville bli brevvänner.
Du kände dig väldigt välkommen alltså?
– Ja absolut, det fanns inga invandrare, folk ville så gärna prata. Jag tror att jag bara har blivit kallade svartskalle en enda gång, på 70-talet eller 80-talet.
Efter introduktionen i Norrköping började han praktisera på SAS. Sexdagarskriget utbröt, något som påverkade Sidas stöd och han fick välja att åka tillbaka eller vara kvar. Han valde det sistnämnda, fick jobb på Siemens och började studera till teleingenjör på kvällarna. Det var tufft, och han var klar efter fem år. 1976 slutade han på Siemens och fick ett annat jobb, men permitterades snabbt i samband med att Sverige fick en ny energipolitik.
– Då satt jag på fiket på Lindhagens gata, såg en annons i tidningen om att SL sökte chaufförer. "Hörrni grabbar, här har ni mitt nästa jobb", sa jag. Jag vägrade att stämpla och nästa dag sökte jag, säger Mikael Ajrami, som efter att ha suttit som spärrvakt och kört tåg slutligen hamnade på en ny ingenjörstjänst på SL.
Sedan åtta år är han pensionär, men tillbringar de flesta vardagar i Röda korsets verksamhet Kupan. Han har en egen verkstad där han går igenom alla elektriska prylar innan de säljs i butiken.
– Jag tycker att det är bra att kunna hjälpa till, man vet att pengarna går till välgörenhet.
Det här att fylla 70 år, hur känns det?
– Herregud, är jag så gammal, så känns det inte alls, säger Mikael Ajrami och skrattar.