Så minns vi Bert Jonsson.
Hedersmedlem blir man efter 50 års medlemskap eller då föreningen anser att man gjort stora, uppoffrade och värdefulla insatser. Bert tillhörde, med råge, den senare kategorin.
Undertecknads första kontakt med Bert var under slutet av 1950-talet, då han med ”Torbuss” körde Ishockeylaget till bortamatcherna. Vi hade många senior-, junior- och ungdomslag så det blev kostsamt.
Bert var med i planeringen då vi skaffade vår första buss (Ungdomsbussen). Resultatet blev framgångsrikt, så snabbt köpte vi en buss för seniorer och juniorer. Bert var hjärnan bakom att luska fram bra objekt och sedan bygga om och anpassas till våra behov av sittplatser och bagageutrymmen. Flera sektioner var också i behov av billiga och säkra transporter. Vid byte av Ungdomsbussen gjordes det tillsammans med Fotbollssektionen. Orienterarna arrangerade bland annat populära dansresor till Sven-Ingvars Sandgrund i Karlstad. Till Fotbollens resor till Gothia Cup i Göteborg och Dana Cup i Danmark styrde Bert bussen. Han slapp dela rum med högljudda ungdomar i skolsalar så lönen blev hotell. Flera resor till Ishockeycuper i Polen, norra Sverige, Milton Cup i Göteborg, träningsläger i Värmland, Norge, Finland och andra platser.
Vi hade matcher praktiskt taget varje dag och många gånger samma dag. Man kan ju inte köra två bussar samtidigt så behovet av flera chaufförer uppstod. Uppgiften för Bert (självpåtagen) blev att rekrytera och instruera nya chaufförer. Vi hade säkert över ett tiotal varav flera kvinnliga.
Då jag vid flera tillfällen ringde och sökte Bert svarade Siv ofta: Åk ner till bussen för där ligger han säkert och skruvar. Reparationskostnader var, även på den tiden, stora så Berts kontakter med många reparatörer och egna insatser var guld värda.
Bert var inte bara buss-Bert. Tillsammans med Siv var han en av våra största supportrar. Vid så många matcher och tävlingar som de över huvud taget hade möjlighet att se, fanns de på plats. Åtskilliga är de tillfällen då vi såg dem ihop. Då vi så kallade förståsigpåare kunde yttra: ”hur f-n spelar dom”, blev Siv och Berts kommentar: ”De gör så gott de kan”
Vi anser: Bert kunde det vi inte kunde, bussar!
Den stora sorgen och saknaden av Bert, och även Siv, delar vi med Christina och Christer med familjer.