Filippos Samaras, min vän sedan 40 år, föddes i byn Giannakochori, ca 80 km väster om Thessaloniki i norra Grekland. Familjen fick sin bärgning genom ett litet jordbruk och fårskötsel. Han lämnade ung hembyn, i likhet med de fyra syskonen, och utbildade sig till fotograf, ett yrke som han utövade fram till flykten till Sverige. Under en del av den två år långa militärtjänstgöringen var hans förband förlagt till byn Alepochori i Thrakien, inte långt från gränsen till Turkiet och mycket nära gränsen till Bulgarien. Där träffade han sin blivande hustru Anastasia, oftast kallad Soula. De kom att vara gifta i drygt 50 år.
Detta var under den grekiska militärdiktaturen 1967-1974. Filippos engagerade sig i motståndet mot regimen, utsattes för förföljelse och kom till Sverige som politisk flykting 1972, i sällskap med Soula och dottern Eleftheria. Efter att ha bott och arbetat på flera olika platser i södra Sverige kom familjen till Uppsala, där Filippos bedrev universitetsstudier i bl.a. ryska och öststatskunskap. Han utbildade sig sedan till hemspråkslärare och fick en tjänst i Eskilstuna, dit familjen flyttade 1980. Vi har känt varandra sedan dess, i fyrtio år.
Arbetet som hemspråkslärare var mödosamt; han måste under en och samma dag förflytta sig mellan flera olika skolor. Eleverna älskade honom. Han fungerade inte bara som lärare utan också som informell kurator; till honom kunde eleverna vända sig med sina bekymmer, stora som små. Han hjälpte dem också praktiskt, t.ex. genom att boka tid och skjutsa till tandläkaren.
Allt detta fick ett brått slut, då han drabbades av stroke för 19 år sedan. Halvsidigt förlamad kunde han inte längre arbeta. Alltsedan dess har Soula och hennes syster Maria kärleksfullt tagit hand om honom. Under alla dessa år hördes han aldrig klaga, uttryckte bara stor tacksamhet.
När jag var på besök, talade vi ömsom svenska, ömsom grekiska. Han fann stort nöje i att utöka mitt ordförråd med mustiga, folkliga ord som lånats in från turkiska.
Politiskt utvecklades han från vänster mot mitten; den lilla Leninbysten förpassades till balkongen för att ”vakta blommorna”.
Det sista halvåret, innan Filippos gick bort, präglades av corona-pandemin; den årliga Greklandsresan kunde inte genomföras och – än värre – barn och barnbarn kunde han bara träffa utomhus och på avstånd. Själv träffade jag honom för sista gången en varm dag i augusti. Han var sig alldeles lik, med obrutet intellekt, och vi samtalade som vanligt växelvis på svenska och grekiska. Hans eftertänksamma och välformulerade språk och hans varma leende stannar kvar i mitt minne.
En god människa har lämnat oss.
Ας είναι ελαφρύ το χώμα που τον σκεπάζει
(Må den vara lätt, jorden som täcker honom)