1983 blev John slottsfogde på Gripsholm. Till skillnad från sina företrädare var han en traktens sommarson. Föräldrarna ägde Marielunds Herrgård och på granngården Stora Sundby härskade hans morföräldrar. –
Vi lärde snart känna John och hans hustru Karin. Karin berättade om hur det kom sig att John blev fogde. Hon arbetade på Kammarkollegium på Riddarholmen i Stockholm och en dag kom deras vän Ståthållaren Harald Smith förbi. På väg ut frågade han vad John gjorde numer. Karin sa att han avslutat sin diplomatiska tjänst och inte gör någonting. ”Han har ju sin militära pension”. Då sade Smith: ”Jag fick en idé! Be honom ringa mig”! Och så kom John ”hem” till Mariefred.
Få slottsfogdar har väl betytt mer för slottet och staden Mariefred än John.
Han företrädare hade öppnat kontakterna mellan slottet och staden, men John och ”Johns Gripsholm” blev en del av staden som väl aldrig förr.
Som ansvarig för Gripsholms slotts 450-årsfirande 1987 fick han uppleva några av allas våra höjdpunkter i livet. Inte minst den egna ballongflygningen över barndomens landskap.
Umgänget över viken blev intensivt. En gång hade poeten Bo Setterlind en magisk afton i Rikssalen. John kom fram till oss och berättade viskande: ”Jag har bjudit Bo och Madelaine på lite ost och vin. Har ni möjlighet att komma med? Vi behöver någon som begriper när det är dags att gå hem!” Det blev en mycket trivsam eftersittning med Bo i sitt inspirerande esse. Vi kom alla i säng i rimlig tid!
John och Karin kom också att betyda mycket för mig och min familj under en besvärlig tid, då de båda fanns för oss på ett starkt och stöttande sätt. Något som gett dem en permanent plats i våra hjärtan.
Sista gången John besökte oss var i februari 2017. Han kom till Läggesta dit han ensam tagit sig, 93 år gammal, med buss, tunnelbana och tåg. Köpt alla biljetter i mobilen! Vi gjorde en rundtur genom det nya bostadsområde som vuxit upp på den gamla familjegården. Vid lunchen satt John och tittade på en målning av Gripsholm. Säger eftertänksamt: ”Tänk att jag har bott där! Och att ni bor här nu! Det hade man väl aldrig kunnat tro när man som barn hälsade på Hedenstiernas på slottet och von Bergens på Kungsgården.”
Aldrig mer kommer någon att ta avsked av oss som John, när han, stående vid sin grindstolpe i Canton, i stram givakt, skyldrande med sin käpp, hedrade vår avfärd. Våra varmaste tankar går till barnen Christina och Göran med familjer.