Kerstin Bergengren till minne

Tidigare antikvarien vid Eskilstuna museer, fil. kand. Kerstin Bergengren, har avlidit 92 år gammal.

Kerstin föddes i Stockholm den 24 juni 1931 som dotter till redaktören och vd:n för tidskriften Jakt och Fiske, Jarl Magnus Appelberg och dennes hustru Karin Viola. Uppväxten delades mellan dels Lidingö, dels Södra Unnaryd i Småland, en trakt som Kerstin ofta berättade om med stor känsla och inlevelse. Kerstin fick 1973 en son, Anders, som hon var mycket lycklig för och stolt över.

Vid Stockholms högskola studerade Kerstin till arkeolog och avlägger filosofie kandidatexamen. Detta gav henne en möjlighet att arbeta vid Riksantikvarieämbetet och de stora utgrävningarna i Norrland i samband med de omfattande sjöregleringarna. Åtskilliga är de platser hon verkat vid, och blivit personligen vän och bekant med ortsbefolkningen, som i många fall tvingats flytta från sina nedärvda boplatser då dessa skulle läggas under vatten

Efter ett kort äktenskap i början av 1960-talet anställdes Kerstin Bergengren den 1 juli 1966 som amanuens vid Eskilstuna museer. Hon tillträdde en helt nyinrättad tjänst med inriktning på det arkeologiska området. Sedan år 1957 hade det bara funnits en amanuens, Anna Britta Nilsson, vid museerna. Nilsson var under delar av 1965 tjänstledig och lämnade senare sin tjänst våren 1966 och ersattes då av fil kand Carl Braunerhielm. Museernas personal bestod nu, efter Kerstins tillträde, av en museichef, Göran M Silfverstolpe, två amanuenser, Braunerhielm och Bergengren, tre vaktmästare, ett kanslibiträde och tre arkivarbetare.

Kerstin Bergengren kommer att ha sitt tjänsterum på övervåningen i herrgårdsbyggnaden vid Djurgårdsmuseet. Det är här jag lär känna henne kring 1967 då mitt intresse för arkeologi väckts genom de utgrävningar David Damell ledde invid S:t Eskils kyrkogård. Damell rekommenderade mig att söka upp Kerstin Bergengren på Djurgårdsmuseet, vilket alltså skedde. Detta lade grunden för en mer än halvsekellång vänskap och ett mentorskap, delat mellan Kerstin Bergengren och Carl Braunerhielm, i en osäker ynglings uppväxt och utveckling.

Kerstin var i första hand arkeolog och tillsammans med henne fick jag pröva på arkeologens villkor i flera olika lägen. Ett av de tidigaste var en forntida gravanläggning i Vilsta industriområde som ovillkorligen måste bort å det snaraste. Utgrävningen ägde rum under vinterhalvåret med ett slags uppblåsbart tält över anläggningen. Tältduken var av hoptejpade plastsjok vilka ständigt blåste sönder. Till slut ersattes duken med en större glasfiberarmerad duk. Dagen då den skulle monteras blåste det kraftigt och vi for omkring som vantar i den fladdrande duken innan den kom på plats. Senare visade det sig att det inte alls var så panikartat med denna utgrävning och platsen låg orörd mellan industribyggnaderna långt in på 2000-talet.

I Lundby-Ålläng, utanför Hållsta, fick jag prova på att gräva i en stenåldersboplats från gropkeramisk tid, det vill säga cirka 2 000-3 000 år före vår tideräkning.

En av de största utgrävningarna i Eskilstuna under de här åren var den i Fors kyrka 1972. Även denna gång var tiden för undersökningar kort och arbetet skedde under vårvintern i sträng kyla med nödtorftig uppvärmning av kyrkan via byggfläktar. Kyrkans interiör skulle omändras och hela golvet beläggas med ett tjockt betonglager. Kerstin var grävningsledare och grävningen resulterade i många omvälvande resultat, bl a ett fantastiskt välbevarat kalkbruksgolv från tidig medeltid samt att kyrkan troligen byggts ovanpå en forntida gravanläggning.

Räddandet av de sista Fristadshusen i mitten av 1970-talet blev också en uppgift för Kerstin Bergengren. Museichefen Göran M Silfverstolpe hade fött idén om att flytta samman några av de sista resterna av denna för Eskilstuna så viktiga period – Fristaden – till ett par kvarter utmed Nygatan i centrum. Politikerna i stadshuset hade välvilligt sagt ja till idéen och flytten av en gård där Fortifikationsverket skulle bygga, samt flytten av bostadshuset i hörnet Nygatan-Kriebsensgatan tog sin början. Husen flyttades i stort sett hela. Bara skorstenar och utbyggnader monterades ned. Återigen ett arbete under tidspress och Kerstin och jag mätte och ritade detaljer, även då byggarbetarna var hemma, då termometern visade temperaturer långt under de av facket godtagna minusgraderna. 

Djurgårdsmuseet blev Kerstin Bergengrens stora skötebarn hela hennes verksamma tid inom Eskilstuna museer. Detta trots att herrgårdsbyggnaden, mot hennes vilja, stängdes som utställningslokal efter att brandmyndigheterna stängt övre våningen för publik då det saknades en extra utrymmesväg. De för Djurgårdsmuseet så viktiga jämförelserna mellan allmoge och högre stånd gick därmed förlorade och museimiljön utarmades.

Branden 1983, då i stort sett hela fägårdspartiet vid Sörmlandsgården utraderades, var ett hårt slag. Men med iver och stort kunnande ledde Kerstin återuppbyggnaden genom hitflyttandet av likvärdiga byggnader från Eskilstunatrakten och norra Södermanland.

Under det sena 1980-talet arbetade Kerstin i huvudsak med framställandet av ”Bygd att bevara – Kulturminnesvårdsprogram för Eskilstuna kommun”, framlagt för Kommunfullmäktige 1988. Programmet pekar på en rad bevaransvärda miljöer och byggnader i hela kommunen vid det tillfället. Med facit i hand kan vi konstatera att idag 2023 har detta arbete helt lagts åt sidan och flera av objekten i rapporten har redan gått förlorade.

Efter pensioneringen i mitten av 1990-talet flyttar Kerstin Bergengren hem till Kalhäll, Järfälla, där hon sedan tidigt 1960-tal egentligen haft sina bopålar nedslagna. Hon läser vidare vid Stockholms universitet och fyller på sina examenspoäng. Trots flera olika adresser i Eskilstuna, ibland delade med mor och mormor, så är det Järfälla som är hemma. Här är hon aktiv i olika natur- och hembygdsföreningar. Kerstin strider för bevarandet av kulturmiljöer på Järvafältet, och lyckas med bedriften att få kraftledningsbolag att ta hänsyn till äldre kulturlandskap med mera. Ända in i det sista drivs Kerstin av viljan och ivern att bevara kulturlandskapet. Hon planerar resor till Norrland för att återuppta kontakterna med de samefamiljer hon träffade i samband med utgrävningarna kring 1960. Den årliga skidsemestern i Sälen lever kvar i andelshuset och siktet mot att nå mormors ålder står som ledstjärna. Mormor Hilda Katarina Widén gick bort 1984, då 109 år gammal och Sveriges näst äldste person.

Kerstin Bergengren lämnade oss hastigt den 21 oktober 2023. En sober begravningsakt med vacker musik ägde rum i Stora gravkapellet, Norra begravningsplatsen, Stockholm, den 21 november 2023. Gamla vänner och vänner från senare tid följde henne till den sista vilan. När kistan sänkts ned i graven kommer saknaden. Blommor och en sista tanke släpps ner på den vitbeiga kistan med målade blåklint på sidorna och ett vackert arrangemang med blå riddarsporrar och grönt. Det var ett mycket värdigt avslut för en älskad mamma och en uppskattad och fascinerande vän.