Laris Strunkes familj liksom bl a min familj kom till Sverige med flyktingvågen från Baltikum 1944/45 och fick möjlighet att bosätta oss i Stockholm. Under ett antal år träffades vi barn i lettisk söndagsskola och i scouterna. Vi reciterade patriotiska dikter och stod hedersvakt vid den lettiska flaggan vid letternas sammankomster alltmedan föräldragenerationen fällde tårar över det förlorade fäderneslandet.
Laris far, Niklavs Strunke, var en i Lettland mycket uppburen konstnär och Laris själv var tidigt inne på samma bana. En lärotid på Académie Libre och Konstakademien följde. Själv blev jag konstvetare och ordnade en utställning av Laris arbeten 1978 på Eskilstuna Konstmuseum, min arbetsplats under många år. Han målade då framförallt motiv såsom en strand, en väg, en vägg.
En stor del av den lettiska kolonien vallfärdade till denna utställning då konstnären i dessa bilder hade träffat rätt i hjärtpunkten på de forna flyktingarna. Alla hade de suttit på en mer eller mindre sjöduglig båt och med kramp i magen sett den kurländska stranden försvinna i fjärran. Alla hade de stigit i land på den gotländska stranden – till frihet, till en ny framtid – efter en mardrömslik natt på ett hotfullt hav. Målningarna väckte till liv ett folks svåra trauma.
År 1989 blev Laris Strunke inbjuden att ordna en utställning på ”Arsenals” i Riga. Rigaborna, som saknade kontakt med västerländskt måleri i stort format var till att börja med avvaktande. Det var intressant att läsa kommentarerna i besöksboken. Men, 1991, efter den nya självständigheten, öppnades alla dörrar västerut, nya insikter och ny förståelse för samtidskonsten strömmade in i landet och då fick Laris stora famnen. Ett flertal utställningar, bl a tillsammans med livskamraten, skulptören Eva Lange, följde. Laris fick stipendier och utmärkelser såsom den lettiska trestjärneorden.
Laris ställde ut ett stort antal gånger i Sverige, på gallerier, på Konstakademien och på Orangeriet i Haga. Mytomspunnen blev hans utställning på Röda sten i Göteborg. Han deltog i samlingsutställningar runtom i Europa samt Kina och Mexiko. Strandmotiven utökades en tid med sjömärken. Dem hade han lärt sig på sina turer med långfärdsskridskor.
Laris, som vanligtvis var en ganska tystlåten person, var mästerligt verbal när det gällde att berätta om sina egna bilder. Om någon i publiken kom med en avvikande tolkning klippte han av: ”Så har inte jag tänkt”.
Laris Strunke var utbildad i Sverige, bodde hela livet i Stockholm och Gotland, fick prins Eugens medalj 2004 och var ledamot av Konstakademien. Han var målare och förblev målare som arbetar med penslar och färger. Han lockades inte av datorkonst eller installationer. Hans färger var, grått, lilabrunt med inslag av rost, en asketisk palett kan man säga. På ålderns höst blev han synskadad och gick då upp i färg och motiven blev till mönster, olikt tidigare bilder.
Den lettiska kolonien är oändligt stolt över sin svensk/lettiska son Laris Strunke.
Sit tibi terra levis!