Lars Thor var Sörmlands första manliga sjuksköterska examinerad 1962. Alla blivande sjuksköterskor måste bo på elevhemmet i Eskilstuna. Att pappa var gift och hade en liten dotter spelade ingen roll. Däremot fick han inte bo tillsammans med de andra – utan i samma hus som de färdiga sjuksköterskorna.
Många patienter trodde att Lasse var läkare, de hade svårt att förstå att en man kunde bli ”syster”. Pappa berättade att ”alla” tyckte det var märkligt när han flätat håret på en gammal tant.
Lars Thor arbetade på Sundby sjukhus från 1955, men varvade arbete med mycket studier på annan ort (skötarutbildning, sjuksköterska, instruktionsskötare (lärare) och utbildningsledare) fram till år 1967.
Under mina första tio år var pappa mer borta än hemma, men våren/sommaren 1963 var hela familjen med i Säter. Där såg vi ”Lill-Babs” på midsommarafton. När pappa var i Oslo berättade han att där ”fick man äta tårtan först och bullen sedan – om man orkade”.
Lars var sedan ungdomen engagerad i SLU (Svensk landsbygdsungdom). När han studerat klart blev det kommunalpolitik för Centern. Under 80-talet var han ett av kommunalråden i Strängnäs. Jag frågade om han var ”oppositionsråd” – nej vi var ”samsråd” som gjorde det som var bäst för Strängnäsborna.
Efter pensioneringen, han avsade sig de politiska uppdragen.
Lars har sparat/dokumenterat mängder av ”hembygdshistoria”, kanske främst om Sundbysjukhus. Men vi minns honom främst som pappa, morfar och farfar – full av bus och hyss.
Han berättade hur han och de andra Vansö-ungarna bjöd stads-ungarna på fårlortar ur tablettaskar och hur han vittjade Eskilskällan på mynt för att för att ha pengar till bio eller konditoribesök.
Han berättade att han en gång samlade han ihop huggormar som han sedan släppte ut på gårdsgruset hemma. Hans mamma, min farmor Agnes, fick plocka ihop dem i en syltgryta och bära ut dem på ängen för att släppa ut dem i frihet igen.
Han kunde också meddela att det inte gick att cykla på räcket ”stridsvagnsgropen” vid parkeringen på regementet i Strängnäs. Han hade nämligen själv provat.
Varje vinter vi hyrde vi en stuga i Sälen, på vägen dit passerar vi Gävle. Lasse lärde mina flickor att då får man svära hur mycket man vill. Framme vid stugan sprang mina barn och deras morfar barfota i snön – så att grannarna skulle tro att snömannen varit där. De ylade tillsamman mot månen – ifall någon varulv eller varg ville svara.
Pappa har alltid haft gott självförtroende; ”det går att pressa rå potatis” efter det hade farmors potatispress en stor buggla.
Det fanns aldrig en tanke på att vi inte skulle klara det vi ville göra. Han sa aldrig nej till det vi eller barnbarnen ville göra. Det vi ville fick vi också klara av själva. Men då mina döttrar själva ville åka tåg till Göteborg och morbror Per, då följde morfar med.
De senare åren utnyttjade min pappa flitigt pensionärstaxi, där de över 70 år får åka inom Strängnäs för 50 kronor. Minst en gång i veckan kom pappa hem till oss på mat, ett glas vin och lite kortspel. Vi spelade 500 och han vann oftast.