Lillemor ”Kicken” Wedebrand har stilla insomnat i en ålder av 94 år. Hon sörjs närmast av livskamraten Nicke och sonen Jörgen, övrig släkt och alla vännerna.
Lillemor Jansson föddes på Idö i Stockholms skärgård, och som den rospigg hon var, så höll kärleken till skärgården i sig genom hela livet. Där trivdes hon bäst och kände sig fri, på vattnet , kobbarna och alla öarna. När hon var åtta år flyttade hela hennes familj inklusive mostrar och morbröder till Arholma år 1935 , där de bodde i huset som kallas ”Jan-Petters”, och som fortfarande finns kvar. Hon fick tidigt smeknamnet ”Kicken” och det namnet följde henne genom livet.
1946 flyttade hon som nittonåring till Stockholm och på nyårsafton samma år gifter hon sig med Robert Wedebrand, och de två flyttade till en egen lägenhet i Stureby i södra Stockholm. En lägenhet som Lillemor höll fast vid. Hon bodde 72 år på Sågverksgatan.
1948 fick hon dottern Jill och 1957 sonen Jörgen. Lillemor och arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv på Försäkringskassans huvudkontor i centrala Stockholm som chef för stansavdelningen. Hon fick diplom 1987 för” 25 år i socialförsäkringen tjänst.”
Att vara ute i naturen betydde allra mest för Lillemor. Ut till havet ”där friheten bor” ,för att citera Evert Taube, var det allra viktigaste. I vilken årstid som helst skulle hon ut dit, för att fiska, sola, bada ,åka båt tillsammans med familjen och kärleken Nicke. En fri horisont var det bästa hon visste. Lillemor var också duktig på att plocka svamp och bär. En gång höll det på att gå illa på en ödslig ö, när hon blev jagad av en upprörd älg med kalv, ett svampplockar- möte hon inte glömde. Men naturen och Stockholms skärgård var hennes hem, från barndomen och ända till slutet.
Hon älskade att lösa korsord och hade, när hon blev äldre, en ”ringlista” där hon regelbundet hörde av sig till släkt och vänner, och hon var nog kittet som höll släkten samman. Hon tog sig tid att höra av sig. Höll kontakten.
I januari 2020 flyttade Lillemor till ett äldreboende i Stureby. Sen i mars kom coronan, och hennes liv blev mer kringskuret. Hon saknade sina tre-timmarspromenader som hon gjorde varje dag, innan flytten, och att få besök. Men hon hade bra kontakt med sina kamrater på boendet och damerna brukade ”busa” tillsammans till personalens glädje.
Lillemor var bestämd, tuff och rak. Roslagen levde i henne ända till slutet, när hon bestämde sig för att nu fick det räcka. Hon är en kvinna man inte glömmer.
För familjen: Suzanne Axell