Gunnar Jansson, Dunker, avled i midsommarhelgen i sitt hem i Dunker, omgiven av sin familj. Han blev 78 år. Han sörjes närmast av hustrun Eva Callmer och barnen Jonas och Kajsa med familjer.
Gunnar föddes i Norrköping och tillbringade sin barndoms- och ungdomstid i stadens östra stadsdelar. Det gjorde för övrigt även hans blivande hustru Eva, de bodde bara ett stenkast från varandra, men jag tror inte att de visste om varandras existens. Gunnar började så småningom på reallinjen på Högre Allmänna Läroverket i Norrköping. I samma klass hamnade bl a Eva, jag och en skara andra ungdomar, varav många delade ett ganska vagt naturintresse. Den gamla ärevördiga skolföreningen Norrköpings Naturhistoriska Förening återupplivades, mest på skoj, och här inleddes en livslång vänskap för en del av oss.
Efter studenten 1965 skingrades vi till olika studieorter. Vi träffades emellertid då och då, både under studietiden och under den period när många bildade familj. Som t ex Gunnar och Eva gjorde; helt plötsligt en dag återfann de varandra och oväntat tycke uppstod...
Gunnar var samhällsvetare och arbetade en stor del av sitt yrkesverksamma liv inom den kommunala sektorn. Efter några år som socialchef i Åre kommun tillbringade han resten av sitt yrkesliv i Lidingö kommun. Där arbetade han på olika chefsposter inom omsorgsförvaltningen och som utredare inom äldreomsorgen. Mycket positivt kan sägas om den tiden, men det gör andra bättre.
I Dunker började sedan en ny era i Gunnars och Evas liv, när de som pensionärer flyttade in i den gamla stationsbyggnaden och på köpet fick många nya vänner och goda grannar. Gunnar delade intresset för fåglar med mig, och som pensionärer gjorde vi många trevliga fågelutflykter tillsammans. Minst lika viktigt som fåglarna var dock fikat och allmänt prat om livet.
Gunnar hade en egenskap som inte är så vanlig: Han var alltid den han var... Han hade inget behov av att framhäva sig själv, han var glad, opretentiös, trygg, tillmötesgående och hundraprocentigt pålitlig i alla sammanhang. Han talade aldrig illa om andra. Under många år hade Gunnar uppdrag som god man. Ett uppdrag som det är mycket svårt att tro att någon skulle passa bättre för än han. ”En äkta gentleman” sade man ofta förr, numera kanske snarare ”en jättetrevlig och juste kille”.
Saknaden efter Gunnar är stor, inget blir sig riktigt likt utan honom, tycker vi gamla vänner. Men det är naturligtvis fel att tänka i de banorna. Gunnar själv skulle säkert inte ha gjort det, han såg hellre det positiva i livet än blickade bakåt. Mina tankar går givetvis till familjen, hustrun Eva, barnen Jonas och Kajsa och de fyra barnbarnen. De har förlorat en älskad make, pappa och farfar/morfar. Gunnar lämnar dock efter sig väldigt många ljusa minnen hos oss alla.
Lars Ullgren