Nils-Gunnar Jansson var ordförande i Eskilstuna arbetarekommun, när jag på 1970-talet fick mitt första kommunalpolitiska uppdrag. Han ledde arbetet i arbetarekommunen med naturlig för att inte säga medfödd auktoritet. Nils-Gunnar behövde aldrig höja rösten, alla lyssnade ändå.
För Nils-Gunnar var det naturligt att alla skulle ha eller skaffa sig en gedigen information, om vad det innebar att vara förtroendevald och en ordentlig ideologisk kunskap om vad det innebar att var socialdemokrat, innan man fick sitt första förtroendeuppdrag.
Bildning-och utbildningsfrågor var hjärtefrågor för Nils-Gunnar, därför var det följdriktigt att Nils-Gunnar engagerade sig i ABF, där han i många år var med i distriktstyrelsens arbetsutskott. När jag senare blev ordförande i ABF-distriktet kändes det tryggt att ha Nils-Gunnar med i styrelsen att fråga om råd både om dagsaktuella frågor och om ABF:s historia.
Av alla kamrater inom arbetarrörelsen i Södermanland både inom ABF och SAP finns det ingen som jag beundrat och sett upp till som en god förebild mer än Nils-Gunnar, för hans bildning, för hans klokskap och för hans lugna naturliga auktoritet.
Nils-Gunnar fick ett långt liv, vilket arbetarrörelsen och hans familj har anledning att vara tacksam för.