Ann-Mari Eriksson har avlidit i en ålder av 90 år. Hon levde större delen av sitt vuxna liv på gården Mosstorp, i Länna utanför Strängnäs.
Hon lämnar i saknad tre söner, sex barnbarn och tre barnbarnsbarn, men har varit viktig för många fler barn än så.
Ann-Mari – Ami i familjen – var född Westling och storasyster till fyra syskon i en familj från Bromsten i Stockholm. Hon var ”extramamma” till sin 16 år yngre lillebror Hacke, och hon blev tidigt ledare i baptisternas scoutverksamhet GK – Goda Kamrater. På svartvita bilder från 40-talet syns hon med barn som hissar flaggor, leker, badar och skrattar.
1958 gifte sig Ann-Mari med Gösta och flyttade till Mosstorp. Här var man baptister, men också blåbandister och engagemanget i nykterhetsrörelsen skulle Ann-Mari snart dela. Här fanns häst, kor, höns, en massa katter – och svärföräldrarna i det lilla huset intill.
Man behöver inte vara brittisk kunglighet för att veta att det kan vara en utmaning att gifta in sig i ett nytt sammanhang. Den nyutbildade sjuksköterskan Ann-Mari Westling från Stockholm var nu fru Eriksson på en arrendegård i Sörmland.
Men hon var inte naiv, så hon skrev ett kontrakt med Gösta om att slippa jobbet i ladugården. I början fick hon lätt panikslagen ringa till mamma Hanni, när hon skulle laga mat på gården.
Det var en sorts tidsresa, men Mosstorp var ju inte Buckingham Palace. Utom som samlingspunkt för en släkt, för Göstas syskon var det barndomshemmet de gärna återvände till. Där var Ann-Mari snart en självklar och omtyckt värdinna – hon fick sin nya och gamla värld att smälta samman.
Samtidigt värderade Ann-Mari sitt yrke högt. Först var hon nattsköterska, och senare omtyckt avdelningsföreståndare på Löts reumatikersjukhus i Strängnäs. Hon fick också tillsammans med Gösta många vänner i Munkhagskyrkan i Mariefred.
Till Mosstorp tog Ami med sig det utåtriktade och nyfikenheten på världen. Hon var luft och ljus för oss barn. Ann-Mari läste alltid nya böcker, hon reste gärna, ofta med sin älskade syster Gunilla. Hon hade alltid ett handarbete på gång, och en snygg trasmatta i vävstolen.
Efter några år på Mosstorp satte Ann-Mari – med Blåbandet bakom sig – igång verksamhet för barn i Lännaskolan på lördagar, och sedan för tonåringar på fredagskvällar. Det var filmvisning – det här var före Netflix – det var pyssel, batik, frågesport, korvgrillning, skidtävling.
Det mesta kunde vara roligt. ”Jag är lite barnslig” brukade hon säga och skratta. På somrarna var hon ledare på barnläger i Sörmland.
En annan ledare minns henne så här: ”Ann-Mari var en mycket duktig människa, smart, energisk, livlig, engagerad och tog initiativ”. Tillsammans med Gösta fick hon Francis Murphy-plaketten, Blåbandsförbundets högsta utmärkelse.
När hon blev äldre kom barnbarnen och barnbarnsbarnen. Hon var förstås storproducent av koftor, sockor, vantar, kakor, bullar och kramar men mest tyckte hon nog om att vara just barnslig tillsammans med dem. Det mesta var roligt med barnen – om det så var att resa till Kina, eller att titta på ”Bäst i test” på tv.
”Vad roligt att ni kom” var de sista ord som Ann-Mari sa, under julhelgen när barnbarnsbarnet Freja var på besök. Och det fick hon oss alltid att känna; att det var så roligt att vi kom.
Göran Eriksson