Elisabeth växte upp i en officersfamilj och bodde i Boden i flera år samt i Stockholm. Somrar tillbringade hon ofta hos sin farmor på Rynninge gård i närheten av Örebro.
1948 ingick hon äktenskap med Anders von Stockenström som något år senare förvaltade Ånhammars gods. På den tiden fanns många anställda som arbetade med jordbruket, djuren, skogen, sågen, växthus och trädgård. Alla anställda bodde på gården och det fanns många barn. Varje trettondag anordnade Elisabeth en teaterföreställning på Anderstugan. Alla barn på gärden hade en roll.
Anders och Elisabeth var ett strålande par som ledde och aktivt deltog i all verksamhet. De samlade också alla gamla redskap och maskiner som använts på gården och i hushållet och katalogiserade allt. Det blev till sist ett gårdsmuseum förlagt på magasinet och i ladugården, som Elisabeth och Anders gärna visade för intresserade grupper, ofta skolklasser.
Elisabeth var kårchef i Gryts lottakår. Hon var omtyckt och mycket driftig.
Hon bidrog till att många Stjärnhovskvinnor utbildade sig till flyglottor, och vid flygvapenövningar spanades efter ”fiendeflyg” från ett torn byggt för ändamålet på Ånhammar.
Elisabeth var ledamot av kyrkorådet och var med att på Lena och Kjell Fagéus förslag starta ”Musik i Gryt”. Elisabeth var kyrkvärd i Gryts kyrka under många år. Elisabeth var aktiv medlem i hembygdsföreningen. Hon bland många andra damer serverade kaffe och kakor vid midsommarfirandet i hembygdsgården. De var klädda i sockendräkt eller Sverigedräkten.
Hemma på gården fanns också mycket att göra. Det kom ofta besökare i olika ärenden som vid Sörmlandsledens planerade stig genom Ånhammars vackra marker. Dörren till Ånhammar stod alltid öppen.
2004 överlämnades Ånhammar till den yngre generationen och Anders och Elisabeth flyttade till Strängnäs där Elisabeth engagerade sig i domkyrkans verksamhet och fick snart en ny vänkrets.
Elisabeth var en inspirerande och en entusiasmerande person. Hon hade en enorm arbetskapacitet och organisationsförmåga. Hon var aldrig jäktad, kom alltid i god tid till avtalade möten. Hon hade sällan extra hjälp. Middagar och släktkalas klarade hon Anders med bravur. Endast vid stora jubileer anlitades catering. Hon var generös, vänsäll, snabb i tanken, alltid förstående och beredd att hjälpa. Detta trots att hon hade ett tungt ansvar för den handikappade dottern Ulrika som avled 2015. Elisabeth lämnar ett enastående fint minne efter sig och vi är många som saknar henne.