Allt förändras när någon avlider – det är ett livsvillkor.
Under många år var Tor Ahlmark en stridbar och omtyckt rektor på Stallarholmsskolan. Han var elevernas bärare av framtiden, av längtan och löften och gav sig alltid tid att tala med elever och lärare. På skolan stod Tors dörr öppen för alla, något som kom att forma skolans karaktär. Tor uttryckte en gång följande: "På vår skola är vi varandras elever."
Efter att Tor lämnat sin skola blev det mer tid för familjen, gården, hästarna och skogen. Den egna skogen blev Tors viloplats och tillflyktsort för att igenkänna och lära sig mer om den skog som hans morfar jägmästaren en gång i tiden planterade. Jag går i skogen för att minnas, sa Tor ofta till mig, där får jag tid att betrakta tingens ordning. Tid att tänka, tid att njuta.
Men så kom en tid av förändring.
Under många år kom Tor helt obetvingat att stå på medicinens sida men han fortsatte ändå att leva som vanligt, älskvärt och nyfiket. Han hade tålamodet i sin hand och trotsade länge det oundvikliga. Till slut blev utmattningen ett faktum och det blev försent att kämpa emot en aggressiv motståndare. Sjukdomstecken är alltid lömska, de bara smyger sig på då man minst förväntar sig det.
Tor och jag var nära vänner med en obruten vänskap under nästan 50 år. Vi såg varandra som de människor vi var. När våra barn växte upp kände vi en samhörighet och våra familjer flätades ihop med minnen som ständigt upprepas.
Tor färdas nu i molnens mjuka famn och sedan högre upp i det blå.
Mina tankar går till Gunilla, Lotta, Thomas och Mejt, Tors mamma.
Min vän Tor, känn hur vinden sjunger bland tall och gran. Känn hur kvällsbrisen smeker din kind. Känn doften av sommar. Minns våra samtal med tankar och minnen från förr. Lyss lärkan slår i skyn sin drill, hon hör nog himlen till.
Tusen ljuslågor brinner för dig käre Tor. Jag saknar dig.