Martin Vellinga, Stockholm, har avlidit i en Älder av 96 Är. NÀrmast anhöriga Àr hans tre döttrar, Li, Annika och Barbro med familjer.
VĂ„r Ă€lskade pappa somnade in i sitt rum pĂ„ Danvikshem. Efter ett lĂ„ngt rikt liv var han sĂ„ âklarâ med att fortsĂ€tta leva. Han ville bara i lugn och ro fĂ„ börja sin resa mot livets slut.
Hans sista sommar var, trots allt, en fin tid med oss döttrar som turades om att vara vid hans sida.
Martin föddes i staden Pekalongan i Indonesien. DÀr levde han tillsammans med sina fyra syskon och förÀldrar. Hans pappa arbetade för den hollÀndska administrationen som pÄ den tiden styrde landet.
NÀr Martin var fem Är reste familjen till Holland dÀr hans pappa skulle vidareutbilda sig för att sedan ÄtervÀnda till Indonesien. Men pÄ grund av att hans far dog i en hjÀrtinfarkt och hans mor hamnade pÄ mentalsjukhus nÀr hon försökte ta sitt liv blev de kvar i Holland.
En sjuksköterska tog hand om de fem barnen, hon kom att bli deras fostermor. Samtidigt hade Andra vÀrldskriget brutit ut i Europa. Under de första Ären mÀrkte Martin inte sÄ mycket av kriget men fick sÄ smÄningom inte fortsÀtta skolan, utan fick hjÀlpa till med att skaffa mat till familjen. Han kunde vara borta i flera dagar.
Martins fostermor engagerade sig i att hjÀlpa judar som flydde nazismen. NÀr Tyskland ockuperade Holland upplÀt hon rum för en judisk familj.
1948 liftade Martin till Schweiz och sedan vidare till Sverige dÀr han kom att jobba pÄ diverse arbetsplatser som sedan ledde till Stockholm stads restaurangskola, med jobb pÄ bland annat Strand Hotel, Solliden och OperakÀllaren i Stockholm.
Sommaren 1954 fick Martin jobb pÄ Abisko fjÀllhotell, dÀr trÀffade han vÄr mamma, Sigridur frÄn Island. Tillsammans skapade de ett liv dÀr vÄr mamma var hemma med oss barn och vÄr pappa jobbade i lÄsbranchen som marknadschef pÄ Yale och senare FAS.
Vi fick sÄ mycket av vÄra förÀldrar och Àr sÄ tacksamma för den tid vi har fÄtt tillsammans. VÄr mamma gick bort för fyra Är sedan och nu vÄr pappa. Men kvar finns alla minnen, bilder och vÄr gemensamma historia.
Tack för allt.