Stina Adolfson Kiviaho, Eskilstuna, har efter en tids sjukdom gått bort i en ålder av 58 år. Närmast anhöriga är maken Heikki, sönerna Joel, Kalle och Leo, mamma Gun, övrig familj samt en stor skara vänner runt om i världen.
Stina hade en sällsynt energi och ett smittande skratt som var svårt att värja sig emot. Trots att hon lämnade oss alldeles för tidigt, så hann hon fylla sitt liv till bredden med det hon älskade. Familj, vänner, resor (inte minst till sitt älskade Italien), träning och tid ute i naturen, som hon gärna avnjöt under någon av sina många och långa löpturer. Vi andra kämpade med att hålla jämna steg.
Stina satt aldrig still, men prioriterade och njöt också av ett stort umgänge i alla åldrar. Hennes unika förmåga att se alla barn och unga runtomkring henne, gjorde henne till en omåttligt populär vuxengestalt. Det fanns alltid tid för en runda kort eller sällskapsspel även om hennes vinnarskalle sken igenom, hur väl hon än försökte kamouflera den.
Musiken var alltid central i Stinas liv. På 80-talet spelade hon bas i punkbandet Tina Tarm och efter ett par år i Italien flyttade hon till Stockholm och till arbetet på skivbolaget BMG där hon var en engagerad och omtyckt medarbetare på press- och marknadsavdelningen. Här lanserade hon såväl svenska som internationella artister under några intensiva och händelserika år. I Stockholm fanns även blivande mannen Heikki. Kärleken tog en liten omväg med tanke på att de två redan varit skolkamrater i Eskilstuna.
Strax efter millennieskiftet fick Stina och Heikki sonen Joel och när syskonskaran fylldes på med tvillingarna Kalle och Leo gick flytten tillbaka till Eskilstuna. Där blev Stina en värdefull och högt uppskattad kollega på först Munktell Science Park och sedermera även på Eskilstuna kommuns näringslivsavdelning.
Stina tog sig an sin sjukdom på ett remarkabelt sätt, med en ”en dag i taget” och ”nu gör vi det här”-attityd som genomsyrade hennes kampvilja. Och som hon kämpade. Även när sjukdomen gjorde henne sängliggande så ville hon ha sina nära och kära runt omkring sig i hemmet och lyssna på surret, där hon med jämna mellanrum bidrog med någon av sina underfundiga kommentarer. Stinas humor och glimt i ögat bestod in i det sista, när hon skojade och drev kärleksfullt med oss som samlats hos henne de sista dagarna.
När en av favoritskivorna tonade ut och den vackra januarihimlen brann, somnade Stina in lugnt och stilla med alla sina högt älskade killar vid sin sida.
Saknaden är enorm. Men tacksamheten över att vi fick ha Stina i våra liv är större.