Den 14 januari lämnade Lennart Nelén jordelivet, ett år efter sin hustru Ulla Nelén, född Aronsson. De båda lärarna från Eskilstuna nådde den aktningsvärda åldern av 92 år.
Lennart och Ulla var min morfar och mormor, och som ett av deras tio barnbarn har jag många minnen av dem. Men eftersom ord inte räcker för att beskriva vad de betyder för oss får dessa rader i stället handla om vad de har betytt för andra. Lennart och Ulla bidrog med så mycket till så många, inte minst alla de barn och ungdomar som varit deras elever.
De träffades som unga när de studerade till lärare i Linköping – hon från Strängnäs och han från Gusum. I flera decennier undervisade de sedan på skolor runt om i Eskilstuna; Lundbyskolan, Norra Skolan, Fristadsskolan och Snopptorps skola utanför Kjula. Lennart var under ett antal år på 1980-talet rektor på S:t Eskils gymnasium, en titel han bar med stolthet. Båda mina morföräldrar brann för barns möjligheter och rättigheter. Det var viktigt för dem att se alla elever och stötta dem som hade det svårt.
De engagerade sig politiskt för att försöka göra samhället till en bättre plats att leva i. Som medlemmar i Folkpartiet i Eskilstuna var Ulla engagerad i kyrkopolitiken och Lennart i kommunpolitiken – särskilt i byggnadsnämnden där han tog kamp mot tidens rivningsraseri. Stolt brukade han peka ut olika äldre byggnader i Eskilstuna och säga “den där har jag varit med och räddat”.
Lennart var borgerlig vigselförrättare och har med stor inlevelse och högtidlighet vigt dussintals par genom åren. Ulla ägnade mycket tid åt Frivilligcentralen och belönades för sina insatser där med Eskilstatyetten 2008. Det var ett stort ögonblick för henne och statyn fick en framträdande plats i deras hem.
De har alltid haft ett stort umgänge: vänner, kollegor och grannar har alltid varit välkomna hos familjen Nelén. Några av dem har besökt alla deras oräkneliga bostadsadresser och sommarstugor ända sedan ungdomsåren.
Nu sörjer både vännerna och barn, barnbarn och barnbarnsbarn att Ulla och Lennart inte finns med oss längre. Mormor kommer inte att klippa ut den här texten ur tidningen, som hon annars gjorde med allt jag skrivit. Och morfar kommer inte att klistra in den i något av sina många album. Men det djupa avtryck de satt i människor kommer att finnas kvar så länge vi lever.