Det kom ett mejl till redaktionen, en dikt om ett barn som dog. Anna Eriksson berättade om Mimmi. Eftersom hon tänker att hennes berättelse kanske kan hjälpa andra sa hon ja till en intervju.
Anna är en öppen person som har lätt för att uttrycka sig. Hennes röst är glad och livet pågår för fullt i familjen som består av Anna, hennes man och son. När vi träffar henne kommer hon just från sin akvarellkurs.
‒Jag är en kreativ person. Jag syr, målar akvarell, har hållit på med lera. Nu går jag en kurs i akvarellmålning, sedan oktober. Jag skulle vilja ha en utställning, säger Anna.
Dottern Mimmi föddes i juni 2000.
‒Vi har ett kort i vårt sovrum, och Viktor har också ett i sitt rum. Jag kan gå fram till fotot och klappa henne på kinden eller på håret, så hon finns ju med på något vis.
Det som hände var att barnet slutade röra sig i Annas mage några veckor innan beräknad födsel. När förlossningen började visste hon att barnet var dött.
Anna är tacksam för att fotona finns.
‒Vi hade inte med oss någon kamera. De tog kort åt oss, berättar Anna och syftar på förlossningspersonalen på Mälarsjukhuset.
‒De var väldigt snälla. Just det här att de var så bra på sjukhuset gjorde att vi fick en bra start i vårt sorgearbete. De behandlade både oss och henne med sådan respekt. Vi fick ha henne i vårt rum och hålla henne. Man visste att den här tiden är nu. Det var det värsta, att lämna henne, och sen aldrig mer se henne.
Under det första året gick tankarna ständigt till den lilla flickan som inte fanns.
‒På julafton tänkte man att nu kunde hon ha haft på sig en liten röd klänning. Året efter var det så att jag kunde tänka att nu går det ganska bra, sen nästa dag låg jag på golvet och grät. Men man måste leva för det som lever. Man får inte gå upp i det här för mycket. Man får lära sig att hantera det.
På nätet fanns en sajt som Anna tyckte var bra.
‒Vi gick med i något som hette "Barn i minne". Jag vet inte vad det heter nu. Det var bra, jag behövde älta, och det behövde de också. Man gjorde det tillsammans. Då blev det lättare på något vis.
En tid hade paret en stödfamilj i Malmköping, som varit med om samma sak.
‒Hon och jag kunde sitta och prata i timmar. Nu träffas vi inte, men då var det jättebra.
Anna och hennes man är medvetna om att människor sörjer olika.
‒Jag sörjer på ett sätt och min man sörjer på ett annat sätt. Jag har haft henne i min kropp, jag har fött henne. Han säger 'jag sörjer inte som du, för jag har inte samma band till henne'.
De två har dock blivit mer sammansvetsade. På frågan vad som har gjort att de blivit det säger Anna:
‒Att man försöker se det ur den andres perspektiv, och att vi pratat tillsammans.
Anna har gått och pratat med en kurator, men inte hennes man.
‒Han hade inte det behovet. Jag tror att han har pratat med kompisar. Han sa: "Man märker att det är många som har varit med om det."
Inte så långt efter Mimmis födelse blev Anna gravid igen, och i december 2001 föddes sonen Viktor.
‒Det var väl då jag blev glad igen.
En ritual som familjen hade länge var att gå till minneslunden på julafton.
‒Jag orkar inte det längre. Nu brukar jag tänka att jag kan faktiskt tänka på henne hemma. Nu åker mina föräldrar dit. Jag är så glad att någon gör det. När det är datumet då hon föddes brukar vi äta något gott och tänka på att det är hennes dag.
Att hon skrev dikten kom sig av en påminnelse om Mimmi som slog till med full kraft.
‒Jag satt och målade akvarell och plötsligt kom det över mig – vad jag saknar henne! Att det kan komma med sådan kraft. Man tycker att man har distans. Då kan jag känna en frustration. Det var då jag skrev dikten och skickade in den. Man måste leva för det som lever. Men det kan komma upp, och det måste det få göra. Ibland kommer det bara över en.