Den andra april 1949 satte den då artonårige Arthur sina fötter på Stora Sundby gård för första gången. Idag sitter vi i Värdshusets kök, den byggnad som var Arthurs hem den första tiden. Utanför Värdshuset stoltserade det pompösa slottet. Med sina fyra grandiosa torn, ett för var årstid och tolv mindre torn för månaderna. 52 rum för antalet veckor och slutligen de 365 fönster för årets alla dagar. Fast det var inte graciösa tillställningarna som var Arthurs vardag. Han var mer bekant med cementgolv, halmstrån och stöv. Nämligen det hederliga gårdsarbetet.
Arthur arbetade främst som traktorförare men har under sin tid fått harva marker, skotta snö på slottets tak och under jaktsäsongerna drev han vilt i skogen till adelsmännen som kom för att jaga på slottets marker.
– När man var ute på fälten och arbetade så kunde baronen från slottet komma förbi. Då var det väldigt noga att alla bugade och bockade.
Han är född i Ängbymen flyttade hemifrån som sjuttonåring till Nyköping. Där jobbade han inom industrin men fabriksväggarna lyckades bara att hålla honom i ett år. Frisk luft och fysiskt arbete lockade och av den orsaken hamnade han här ute på den sörmländska landsbygden.
Efter 16 år av gårdsarbete bytte Arthur inriktning. Trots frisk luft och mångsidighet tröttnade han och ville pröva på något nytt. Anläggningsarbetare blev den nya titeln och även om yrket gick i samma fysiskt krävande anda innebar det en ny utmaning.
– Det började i Eskilstuna på ett företag som hette Selyrin AB men jag har farit runt lite här och där. Jobb på annan ort var inget ovanligt och då fick vi övernatta på hotell. Den längsta arbetsperioden var under ett års tid i Ljusnarsberg där vi anlade för en stor gravplats. Det var tur att priserna var låga annars hade det blivit dyrt, berättar Arthur.
Även om det genom åren skett karriärsbyten och jobb på annan ort så fanns det ingen anledning att flytta från Stora Sundby gård. Han hade trots allt det han behövde för att må bra här.
Intervjun lider mot sitt slut och Arthur ska gå hem till den västra flygeln.
I den västra flygeln är väggarna prydda med detaljrika tapeter som Arthur själv satt upp. Var pryl har sin plats och på varje hyllplan fanns mängder av fotoramar med livliga ansikten på bland annat barn, barnbarn och släktingar. Ett foto stack ut, inte av den anledningen att det var avvikande utan för att det uppträder på mer än ett ställe i hemmet. Ett foto av ett välklätt kärlekspar.
På övervåningen ligger sovrummet men det är utanför som en säng av mindre modell är placerade bredvid trappan. I sovrummet vilar istället en avskalad tomhet och kvar finns ett skrivbord och en garderob. Arthur öppnar garderoben och visar en vit äldre klänning som känns igen ifrån fotografiet.
– Det är de enda jag valt att ha kvar efter min fru resten har jag skänkt bort berättar Arthur.
– Första dagen jag kom till gården såg jag kvinnan som skulle bli min fru. Det var kärlek vid första ögonkastet. Hon bodde här i den västra flygeln. Efter tre år var vi förlovade och inte långt därefter gifte vi oss. Den stora festen hölls i allrummet i Värdshuset och vigseln ägde rum på granngården. Hon var verkligen min stora kärlek.
I 21 århar Arthur varit pensionär men arbetsmoralen har han inte lagt på hyllan. Ibland agerar han som chaufför åt slottsherrens mor eller gräver rabatter hos grannfrun. Han är verkligen som ett av gårdens egna skyddsväsen men utan skägg, gråa kläder och luva.