Barbro Blomquist har bott i Strängnäs sedan 1981 men är född och uppvuxen i Härnösand, som ett av sju syskon. Allihop är fortfarande i livet och på fredag möts de på Långholmen i Stockholm för att fira höstens två jämna födelsedagar; yngsta systerns 70-årsdag i oktober och så denna veckas födelsedagsbarn.
– Ja det är så underbart att vi fortfarande har varandra alla sju. Jag tänker varje gång vi ses att detta nog är sista gången, vi är mellan 70 och 85 år nu.
Att hon själv fyller 80 år har Barbro mycket svårt att förlika sig med.
– Det är ofattbart att jag är så gammal. Inombords är jag ju fortfarande sjuåringen, och tonåringen. Jag märker på ungdomarnas aningslösa sätt att resonera att jag varit med ett tag, och när jag tittar tillbaka på livet förstår jag förstås att det hunnit gå bra många år. Min generation har verkligen varit med om den största omvälvningen i historien när man tänker efter. Tänk bara så stort det var att få åka till Stockholm när man var ung, nu far folk kors och tvärs över världen som ingenting.
Det är en enorm förändring som skett i samhället under hennes livstid, konstaterar hon. Klimatet är ett helt annat i dag.
– Har det blivit bättre? Det enda jag vet är att det gått för fort, ingen hinner ju riktigt med i utvecklingen och det tror jag att både unga och gamla kan må dåligt av.
För egen del oroas Barbro av att huvudet ska sluta fungera, att hon ska tappa fotfästet mentalt. Men än så länge är det inga bekymmer med den saken. Däremot börjar balansen svikta så hon behöver ta rullatorn med på promenaderna. Den fick till och med följa med ut i havet när hon besökte sonen och hans familj när de en tid bodde i Thailand.
– Det är tur jag har barnbarnen att fråga ibland när jag inte hänger med i allt nytt och tekniskt. Man behöver ju heller inte vara expert på allting. Det ligger en väldig generositet i att be om hjälp.
Som ung drömde hon som många andra flickor om att bli sjuksköterska eller lärarinna.
– Men av olika anledningar stöp de planerna. Jag hamnade på kontor i stället och inom den branschen blev jag kvar, med olika arbetsgivare i olika kommuner – och med olika grad av trivsel. Jag har fått lov att jobba för min försörjning i alla år så valet var ändå lätt.
Barbro har varit ensamstående förälder i hela sonen Anders liv, och även om hon som sagt tycker att det är positivt att be om hjälp har hon sällan gjort det.
– Jag har satt en ära i att ha klarat mig själv, och det gör jag fortfarande. Som ensamstående har jag blivit tvungen att ta tag i saker och ting utan att veta om jag verkligen skulle fixa det.
I Strängnäs hamnade de sedan en vän tipsat om ett jobb, och att en syster redan bodde här gjorde att beslutet att flytta ännu en gång föll sig naturligt. Men här blev familjen sedan kvar, och inom Pingstkyrkan i Strängnäs har hon i dag sina flesta vänner. Det är församlingsmedlemmarna som ger Barbro trygghet.
– Det är så omtänksamma och bryr sig verkligen, det är underbart. Genom livet har jag varit med om en hel del, tack vare mina vänner har jag klarat av det.