Hon är född och uppvuxen i Etiopien, som äldst bland fem syskon, med föräldrar som reste ut som missionärer. Pappan blev senare professor i etiopisk historia och jobbade under 20 år på universitetet i Addis Abeba. Under det sabbatsår han hade flyttade hela familjen med till Lund.
Birgitta kom som 20-åring till Sverige, enbart tacksam för sin uppväxt, och fast besluten att utbilda sig till socionom för att arbeta med fattiga barn i världen.
‒Jag fick med mig en rad väldigt viktiga saker hemifrån: den starka upplevelsen av att leva i stor fattigdom och se tiggare på gatorna, insikten om att jag inte kan förändra allt, en stor respekt för att vi alla är olika, samt viljan att hjälpa de minsta.
Men den tyska studentexamen hon hade med sig från Etiopien dög inte att söka in på svenska högskolans yrkesutbildning med. Så antingen fick hon läsa in nödvändiga studier för en svensk examen under ett år, eller tänka om.
‒Drömmen om att få vara med och förändra världen och att hjälpa barnen höll jag fast vid. Så jag valde i stället att bli sjuksköterska.
Efter grundutbildning i Lund fortsatte hon vidare till Karolinska institutet i Stockholm och läste till barnsjuksköterska. Under ett par år jobbade hon sedan på Karolinskas neonatalavdelning, men längtan ut i världen blev för stark, och våren 1973 reste Birgitta tillbaka till Etiopien för EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Med basen på en liten klinik, på en större missionsstation 25 mil från huvudstaden, jobbade hon mycket ute bland den fattiga och svältande befolkningen på landsbygden, bland annat med vaccinationer på skolor.
Men snart började det jäsa i Etiopien. Universitetsstudenter och politiska grupperingar i det splittrade landet gjorde uppror, och i en militärkupp störtades kejsaren Haile Selassie 1974. Tillvaron för svenskarna och övriga utlänningar på stationen blev allt mer osäker, och under dramatiska former tvingades de till slut ge sig av. För Birgitta, som själv körde ett fullastat fordon de 25 milen till Addis, var det en sorg att tvingas lämna kliniken och sina inneliggande patienter.
‒När mitt kontrakt gick ut åkte jag hem. Jag hade tänkt stanna kvar men det var tydligt att vi inte var välkomna i landet längre. Det var omskakande på många sätt, att se det Etiopien jag vuxit upp i försvinna.
Birgitta vidareutbildade sig till vårdlärare och gav sig ut på nytt uppdrag, denna gång till Nordjemen med Rädda Barnen. Hon stannade i drygt två år, jobbade på ett barnsjukhus, på en klinik i öknen och i bergen där hon utbildade barnmorskor.
‒Vid den stora WHO-konferensen i Alma Ata 1978 antogs internationella riktlinjer för fokusering på primärvård och hälsa. Det välkomnades av oss som jobbat ute på småkliniker utan läkare och sett behovet av undervisning, för att inte bara behandla sjukdom utan för att förhindra och förebygga. I Nordjemen inleddes arbetet för ökad primärvård och jag satt med i en arbetsgrupp, översatte litteratur och utbildade lokal personal. Sedan dess har jag alltid ägnat mig åt primärhälsovårdsfrågor.
Och hemma igen gick hon en kortare utbildning i u-landshälsovård på Uppsala universitet – och anställdes som vårdlärare i ämnet barnhälsa på samma kurs.
‒Det kunde jag inte motstå. Jag kände att jag ville försöka bli svensk, och blev kvar på skolan i sex år. Det var en fantastiskt rolig tid. Alla nordbor som skulle ut och jobba internationellt med sjukvård och hälsovård skulle gå kursen.
Hon var under samma tid konsult åt Sida, och satt med i en arbetsgrupp för utarbetandet av Barnkonventionen. Med kollegorna, bland andra nyligen bortgångne professor Hans Rosling, arrangerade hon en fortsättningskurs kring internationell medicin för läkarstudenter och däremellan någonstans hade hon tagit ledigt och läst en master i folkhälsovetenskap på Harvard i Boston.
I Uppsala träffade Birgitta sin blivande make Jonas. De vigdes i Västerås och 1987 gav de sig tillsammans ner till Genève. Han hade fått jobb på Lutherska världsförbundet och Birgitta, som inte bara ville vara medföljande hustru, anställdes på Kyrkans världsråds medicinska avdelning.
‒I samma veva beslutade världsrådet och WHO att satsa stort på information i kampen mot spridningen av aids i världen. Jag, som befunnit mig i USA när sjukdomen exploderade där, fick uppdraget att bygga upp vår avdelning i Genève. Det blev jättespännande, och svårt. Hur skulle vi göra? Vad kunde vi göra?
Svaret blev bland annat utbildning och Birgitta utvecklade riktlinjer och skrev handböcker som översattes till 50-60 språk och spreds i miljontals ex över världen. Hon reste också mycket för att med egna ögon se hur aids drabbade världen. Inte minst Afrika.
‒En barägare i Tanzania krävde att alla kunder som ville köpa öl först skulle läsa min bok "Vad är aids?".
Inför att Barnkonventionen antogs 1989 jobbade hon också vidare med den i Genève. Och där hade makarna tänkt stanna längre. Men när Jonas valdes till biskop i Strängnäs stift i december 1988 flyttade de till stiftsstaden. Från ett internationellt jobb mitt i Europa och med hela världen som arbetsfält – till en isolerad liten stad utan järnväg och motorväg.
‒Jag hade aldrig satt min fot här innan dess. Det blev en lika stor omställning som det varit att flytta från Etiopien till Sverige.
Men nu har familjen bott här i snart 30 år, och det är hon väldigt glad för.
‒Jag var den som absolut ville att vi skulle stanna kvar här när Jonas gick i pension. Jag ville så gärna fortsätta bo på samma ställe länge. Och vi trivs fortfarande utmärkt.
Och Birgitta har förstås inte varit sysslolös i Strängnäs. Efter att dottern fötts fortsatte hon att jobba som vårdlärare i Stockholm och Uppsala, och även som konsult åt Sida. Hon hann med doktorandstudier som resulterade i en avhandling om arbetande barn och barns rättigheter till hälsa. Som fältstudieland valde hon Vietnam.
‒Jag följde med Rädda Barnen på resor dit och började redan där skissa på en studie kring arbetande barn. Karolinska institutet registrerade avhandlingen och jag åkte fram och tillbaka till Vietnam under ett antal år. Jag hade funderat ett tag på att skriva en avhandling relaterad till aids, men kommit fram till att det inte riktigt var det jag ville.
‒Att göra skillnad, framför allt för barn, och att förbättra barns villkor. Det har ju alltid varit mitt fokus.
Hon disputerade 2005, och blev erbjuden att stanna kvar på Karolinska, som vårdlärare i Global hälsa. Här blev hon åter kär kollega med Hans Rosling, reste med eleverna till Afrika och Asien samt fortsatte forska om barns villkor i syfte att nyansera synen på barnarbete. Det förde henne tillbaka till Etiopien, hennes barndomsland som nu tagit sig igenom alla svåra år.
‒Jag jämförde Vietnam och Etiopien – lika men olika, och studerade vad som händer med barnen mellan 12 och 18 år.
2011 lämnade Birgitta över ansvaret för Global hälsa-kursen, då hade hon också hunnit vara med och starta fortsättningskurs för läkare i mänskliga rättigheter och internationellt samarbete. Fortfarande jobbar hon en dag i veckan med den saken, och blir kvar terminen ut.
‒Sen räknar jag med att jag i stort sett ska sluta arbeta, ler hon. Jag har skrivit de artiklar jag vill skriva, och har inte sökt nya forskningspengar. Har inga stora, ambitiösa drömmar kvar att förverkliga. Jag undervisar och föreläser om de ber mig men åker inte längre till Stockholm en gång i veckan. De senaste fem åren har jag använt till att avveckla och utveckla. Jag har alltid haft ett kyrkligt engagemang, som efter Jonas pensionering utvecklats till kyrkopolitik. Och 2013 åkte jag tre månader till Palestina som fredsobservatör.
Så nu har du arbetat i så gott som vartenda hörn av världen?
‒Inte i Latinamerika. Jag har aldrig lärt mig spanska. Men jag har ingen plats kvar jag vill hinna se. Nu vill jag bara ha det skönt, engagera mig lokalt i flyktingfrågan och brodera. Jag är nöjd.