Även om man inte hade vetat i vilket hus längs gatan hon bor så avslöjar den ultramarina brevlådan, och andra detaljer i samma färg framför och på husfasaden, var jubilaren återfinns.
För den som träffat Gudrun Rytterlund Nordström behöver inte tveka om vilka färger hon gillar. Garderoben domineras av dessa toner och i över tio år har den varit hennes signum, den lila luggen.
‒Jag har älskat färgen i hela mitt liv. 1968 köpte jag min första lila kjol och efter det har det bara fortsatt. De senaste åren har det blivit extra mycket ultramarint och lila. 2006 bodde vi i Varnhem, mellan Skara och Skövde. Jag var distriktsguvernör för Lions där nere och skulle åka på konvent i Chicago när jag kom på att jag skulle färga luggen lila – som ju är Lions färg. Sedan dess har jag fortsatt.
Gudrun är född ute på Ingeby gård på Aspö, men i tidiga år skildes föräldrarna och de fem barnen placerades på barnhem i skilda delar av landet. Gudrun hamnade på en bondgård utanför Växjö men fick efter en tid flytta till systern i Ramvik, mellan Härnösand och Kramfors. Här gick hon sju år i skolan, innan det var dags att flytta igen.
‒Jag ville gå gymnasiet men fosterföräldrarna tyckte att det skulle bli för dyrt, så jag hade inget val. Jag flyttade som 15-åring ner till Strängnäs där mamma bodde kvar, hyrde rum på stan och började jobba som hembiträde.
Ganska snart blev Gudrun gravid för första gången. Hon födde i tät följd en pojke och en flicka, men fortsatte att leva ensam.
‒Jag jobbade och kämpade på. Så småningom träffade jag en ny man, vi flyttade med honom till Näsbypark i Täby kommun, och jag jobbade som städare.
Men Gudrun blev ensam igen, och än en gång återvände hon till Strängnäs. Nu fick hon jobb på P10, där hon blev landets yngsta marketenteriföreståndare.
‒Det blev roliga, men hektiska år. Jag bredde mackor och diskade hela dagarna, och vi hade kö från att vi öppnade tills vi stängde.
1983 utbildade hon sig till FN-soldat och åkte ned till Cypern för ett halvårs tjänst, skötte markan även där, med kiosk och spritförsäljning. I en trafikolycka skadade hon armen, så väl hemma igen fick hon lov att byta arbetsuppgifter.
Det blev personaladministration, men Gudrun upptäckte snart att hon inte trivdes på kontor. När systern i Sundvall hörde av sig och tipsade om ett ledigt jobb på ett hotell åkte hon upp, sökte och fick tjänsten som restauranghusfru och snart också hotellhusfru.
Sin nuvarande make Ola träffade hon på dans i Sundsvall och när Gudruns rygg sa ifrån och hon blev sjukskriven uppmuntrade han hennes dröm om att utbilda sig inom konsten.
‒Jag hade börjat teckna med tusch och gå akvarellkurser redan många år tidigare, men nu sökte jag och kom in på konstskola. Jag kände direkt, att nu hade jag verkligen hamnat rätt.
Så det blev sammanlagt tre års utbildning. Hon fastnade speciellt för grafik, och ville förstås jobba med färg, så trycktekniken monotypi, där varje tryckbild är unik, fångade hennes intresse speciellt. Och efter skolan och en starta eget-kurs tog hon över en konstnärsbutik i Sundsvall, där hon även drev ett galleri och ramverkstad under några år.
1998 gick flyttlasset på nytt, när paret köpte butik och galleri i Skövde. Där arrangerade de stora utställningar med konstnärer som Peter Dahl, Ardy Strüwer och Margareta Sjödin, vid sidan av Gudruns egna utställningar.
‒Ola som haft eget företag men slutat jobba, arbetade hos mig och vi hade så roligt därnere. Men med ett stort hus att sköta vid sidan av verksamheten sa kroppen till slut stopp. Dessutom fanns min dotter och barnbarn i Strängnäs. Så när jag blev pensionär flyttade vi hit.
Hennes engagemang inom Lions tog hon med sig upp till Sörmland, inte minst har hon fortsatt att jobba med den cancerfond hon startade i region Väst och som inbringar tio miljoner kronor – med en kostnad på enbart tre, fyra procent. Hon har också varit engagerad på riksplanet samt som zonordförande. I dag är hon president i Strängnäsklubben och ansvaret för cancerfonden har hon nu lämnat vidare.
‒Det ger så mycket att hjälpa andra, att samla in medel och förnödenheter som kan hjälpa flyktingar eller sjuka. Jag trivs när jag får glädja andra människor, om det så bara handlar om att arrangera en loppmarknad.