Förra hösten ringde jag min bästis i panik från tågstationen i Hässleholm. Min väska låg kvar på tåget som gick mot Malmö och jag fick henne att hoppa ur sina mjukiskläder och in i en taxi till centralen i Malmö för att plocka upp min ensamma väska.
Jag är ganska bra på att glömma diverse viktiga saker på diverse ställen. Efter en weekend i Budapest tappade jag bort mitt pass på flygplatsen. Mitt körkort var redan borta efter att min väska blivit stulen och jag stod utan id-handlingar. Men några krokodiltårar och bedjande blickar till flygpersonalen senare fick jag och min kusin borda flyget och åka hem.
I helgen var det dags igen. Jag fick ett infall och stack ut till mina föräldrar på Österlen i Skåne för att vila upp mig efter en möhippa i Malmö.
Jag hade inte med mig mycket, knappt ens ett ombyte, så när det var dags för oss alla tre att åka in till Malmö till min brors och hans frus inflyttningsfest tog jag min lilla väska och försäkrade pappa om att allt var med. "Jag hade ju inget med mig så vad hade jag kunnat glömma?".
Mycket visade det sig.
Knappt halvvägs in till Malmö kom jag på att jag glömt min regnjacka. En kvart senare kom jag på att jag glömt krukorna jag fått av mamma. Efter ytterligare fem minuter kom mamma på att jag glömt en ugnsform. Väl framme kom jag på att plånboken med exakt alla kort jag äger låg i köket hos mina föräldrar.
Då fick pappa nog. Han satte sig i bilen och körde tillbaka de drygt åtta milen för att hämta mina saker. Jag försökte förgäves hindra honom men han tyckte synd om mig och försvarade sig med att de curlat mig så lite genom mitt 30-åriga liv att det var okej.
Men min virrighet genererar en del glädje – många skrattade gott (åt mig) på min brors fest.
Som min mamma säger ibland: "Det är ju tur du inte får ångest och ältar allt dumt du gör." Visst är det det. För varför älta det oundvikliga? Det kommer ju hända igen. Bara under tiden jag skrivit den här krönikan har jag kommit på att jag glömt alla pengar jag tjänade på en loppis i förra veckan i en väska i Malmö.